Jump to content
The Education Forum
  • Announcements

    • Evan Burton

      OPEN REGISTRATION BY EMAIL ONLY !!! PLEASE CLICK ON THIS TITLE FOR INFORMATION REQUIRED FOR REGISTRATION!:   06/03/2017

      We have 5 requirements for registration: 1.Sign up with your real name. (This will be your Username) 2.A valid email address 3.Your agreement to the Terms of Use, seen here: http://educationforum.ipbhost.com/index.php?showtopic=21403. 4. Your photo for use as an avatar  5.. A brief biography. We will post these for you, and send you your password. We cannot approve membership until we receive these. If you are interested, please send an email to: edforumbusiness@outlook.com We look forward to having you as a part of the Forum! Sincerely, The Education Forum Team
Sign in to follow this  
Anders MacGregor-Thunell

Barn under Andra Världskriget (Muntlig Historia)

Recommended Posts

Barn under Andra Världskriget - ett muntligt historieprojekt

Bakgrund: Huvudidéen med detta Europeiska projekt är att uppmuntra våra elever att intervjua människor, gärna deras egen släkt (kanske mormor, morfar, farfar, farmor etc...), som upplevde Andra Världskriget. Det skulle vara mycket bra om den som intervjuas också presenteras med namn, ålder och andra biografiska detaljer. Ett foto från hur de såg ut under Andra Världskriget och ett från idag skulle vara mycket bra, men det är ändå själva intervjun som är det viktiga.

Vår förhoppning är att kunna bygga upp en rejäl resurs för olika studier om Andra Världskriget. Det kommer att bli möjligt att söka i en databas bland de olika bidragen i framtiden. Från början så kommer det mesta presenteras på engelska, men med tiden så kommer samtliga publicerade intervjuer översättas. Idéen med denna sida är att du skall kunna välja om du vill presentera ditt bidrag på svenska eller engelska. Detta projekt är redan igång - John Simkins och Andrew Moore har publicerat några engelska exempel under rubriken "Resources" på detta Education Forum. Det är också möjligt att se Johns artikel Article on Oral History: Voices From the Past;

http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/2WWprojectarticle.htm

Om du har några frågor eller kommentarer så gå in här och skriv. Du kan också när som helst skicka in dina bidrag... :)

Share this post


Link to post
Share on other sites

Att växa upp under ockupation, en intervju med Mary Thurang-Dennersten född i Drammen i Norge 1926 (min ärade moder!)

1. Hur påverkades man av ransonering – konsekvenser

Efter tyskarnas ockupation av Norge 9 april 1940 blev snabbt försörjningssituationen prekär. Matvaror konfiskerades regelbundet och tyskarna förstörde matvaror för att markera maktfullkomlighet. Svarta börsen florerade och räddade situationen för många. Ett barndomsminne är att jag tvingades att äta håkäring, en haj som smakar ammoniak, därför att tyskarna hade konfiskerat all annan fisk.

2. Hade någon i familjen kontakt med ockupationsrörelsen eller motståndsrörelsen?

Två äldre hemmavarande bröder hade perifera kontakter med motståndsrörelsen och vad man gjorde var närmast att betrakta som civil olydnad. Detta resulterade dock i ett fängelsestraff för den äldre av bröderna. Han satt på Grini i Oslo vilket var ett ökänt tyskt fängelse och tillika Gestapos högkvarter. Han hade dock stor tur eftersom han fick scharlakansfeber och blev utkastad ur fångenskapen. Andra norska fångar från Grini skickades till östfronten. Det som bröderna gjorde var att vägra lyda order, klippa håret av så lallade tysketöser samt att vid något tillfälle kasta tyska soldater i Drammensälven.

3. Hur påverkades familjen av kriget?

Omedelbart efter tyskarnas ockupation flyttade hela familjen, som så många andra från centrala Drammen ut några mil på landet till släktingar. Modern i familjen dog 1941 och familjen splittrades då helt. Ockupationen påverkade med säkerhet det snabba förloppet. Tre barn var då redan utflugna. Av de tre återstående, två söner och jag själv som var den yngsta dottern skaffade sig mina bröder eget boende och jag själv fick plats hos en elak farbror som obetald hemhjälp. Denna farbror innehade en radioapparat vilket inte var tillåtet och det var mycket nervöst när tyskarna var i närheten därför att man kunde när som helst genomsöka huset. Den äldre brodern fick så småningom kalla fötter av tidigare nämnda skäl och lyckades fly till Sverige i en kanot över Idefjorden. Han utbildade sig till militärpolis bl a och bytte namn (från Thurang till Johansson!) eftersom han fruktade att tyskarna också skulle invadera Sverige och hitta honom. Fadern hade svenskt medborgarskap (utvandrat till Norge i ungdomen) och fick därför tillåtelse att återvända med sina minderåriga barn till Sverige i november 1942. Försörjningen blev svår eftersom fadern var hjärtsjuk och icke arbetsför. Jag själv och min yngsta bror fick klara oss själva. Han lyckades komma med en lejdbåt till Sydamerika som sjöman och försökte på olika sätt engagera sig i en återerövring av Norge något som ju aldrig skedde. Även han bytte namn till Johansson. Jag själv förlovade mig 1943 och gifte mig 1946 i Sverige. Jag träffade min man vid en dans på Norskehjemmet 1943.

4. Vilka ytterligare konkreta minnen har du från kriget?

Några foton eller saker påminnande om kriget fick man inte ta med sig vid flytten till Sverige. Däremot har jag självklart många minnen och hågkomster. Man skilde starkt på wehrmacht och SS-förbanden de så kallade “totenkopf”. Wehrmacht uppträdde bestämt men ofta anständigt och betraktades nästan som människor vilket definitivt inte gällde SS som uppförde sig mycket barbariskt. Utegångsförbud och mörkläggning var mycket vanligt. Folksamlingar på mer än två personer tilläts inte. Alla radioapparater konfiskerades men ett antal gömdes och radiosändningar från Storbritannien var särskilt populära. Norska judar som familjen var bekant med sändes till tyska koncentrationsläger och någon sköts redan i Drammen. Repressalierna från tyskarnas sida när t ex tyska soldater kastats i Drammensälven var i regel utegångsförbud. Medlemmar av motståndsrörelsen kunde skjutas.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Tillsammans med ett par av mina klasser har jag i projektet "Fredernas Europa" bl.a intervjuat äldre som minns hur livet var i slutet av andra världskriget.

Dessa intervjuer kan ses på Fredrika Bremergymnasiets hemsida under rubriken "Projekt".

Fredrika Bremersgymnasiets hemsida: www.fredrika se

Och innan internet? Jag har fortfarande i mitt ägo ett underbart häfte som består av intervjuer mina elever genomförde under en jullovs ledighet! Sammantaget kan man säga att detta är ett upplevelserikt och och pedagogiskt välmotiverat arbetsätt.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Räcker det inte att jag hänvisade till sajten? De intresserade kan väl hitta dit och se vilka pedagogiska, ibland ämnesövergripande pojekt som presenteras på Fredrikas hemsida i sin helhet, tycker jag.

www.fredrika.se

Gå sedan till avsnittet "Pedagogiska projekt".

Share this post


Link to post
Share on other sites

Räcker det inte att jag hänvisade till sajten? De intresserade kan väl hitta dit och se vilka pedagogiska, ibland ämnesövergripande pojekt som presenteras på Fredrikas hemsida i sin helhet, tycker jag.

Självklart så är det bra med en hänvisning till sajten. Precis som du säger så har det också den fördelen att Fredrika Bremer Gymnasiet får visa andra intressanta projekt som pågår. Min entusiastiska kommentar kom från idén om att samla ett flertal intervjuer under denna rubrik - på denna sajt. Det hade varit en intressant uppföljning på Kjells intervju. Dock, precis som du säger så är vi ju endast ett klick från materialet så de intresserade finner säkert vägen in. :)

Share this post


Link to post
Share on other sites

Under våren 2003 genomförde mina samhällsvetarelever intervjuer men släktingar om deras upplevelser från tiden under Andra världskriget. Intervjuer skulle översättas till engelska (eller skrivas direkt på engelska) för att sedan placeras på skolans hemsida (www. fredrika.se) under projektnamn "Fredernas Europa" ("Peace in Europe"). Bortsett från intervjuer ingår i detta projektet även andra "tidstypiska" uppsatser vars syfte det är att fånga tiden starx efter de stora militära uppgörelser i Europa.

Jag har valt att här publicera ett av Samis Persson-Hentunens bidrag.

Intervju med Raija Hentunen.

Jag har intervjuat min mormor, Raija Hentunen, som idag är snart 60 år gammal. Själv kommer hon inte ihåg något av andra världskriget eftersom hon själv föddes 1943, men hon har hört detaljerade skildringar av både sin mamma och pappa som även jag hörde innan de gick bort för tio år sedan. Denna berättelse har kanske inte ett historiskt högt värde, men jag tycker den är väldigt intressant och värd att berätta.

När vinterkriget började 1939 mellan Ryssland och Finland, hade min mormors föräldrar, Taavetti och Irja, precis gift sig. Han hade haft uniform på sig och hon sina vanliga kläder och de hade efter vigseln skilts åt på en gång. Hon åkte tillbaka till deras nybyggda hus och han åkte iväg till det stundande kriget. Huset låg strax utanför Hyrynsalmi i mellersta Finland, precis vid ryska gränsen. Man hade skickat ut alla stridsdugliga män och många fick inte mer än ett par månaders träning i militärlägren. Taavetti hamnade i bataljonen vid Suomussalmi, ungefär 40 km från Hyrynsalmi, och kriget mot ryssarna blev mycket blodigt och många stupade på båda sidor. Taavetti klarade sig lyckligtvis och fick efteråt hjälpa till i det stora röjningsarbetet; skogarna och vägdikena var fulla av tusentals lik. Samtidigt hade Irja och de andra runt om gränstrakterna flyttats till tillflyktsorter. Hon hamnade i Uleåborg där hon 28 mars 1940 födde sin första dotter, Ritva. Huset blev oskatt, eftersom ryssarna aldrig han så långt in i landet och omkring slutet av 1940/ början av 1941, flyttade hon tillbaka.

Finland slöt sig sedan ihop med Tyskland för att ta tillbaka de stora områdena de förlorade till Ryssland, Finska fortsättningskriget 1941-44. Finland bytte dock sida mitt under kriget och plötsligt var tyskarna, som nu fanns på många ställen runt om i landet, Finland fiender.

Uppe i Hyrynsalmi rådde ett relativt lugn och livet fortsatte ett tag för Irja och Taavetti och deras släktingar. Huset hade en stor sal där man lagade mat, åt och umgicks och ett sovrum, samt en bastu utanför och en mindre ladugård.

Tyskarna var alltid väldigt vänliga berättar många källor. Visserligen minerade de alla hus, all skog och mark, men de gjorde det alltid med ett leende på läpparna och med vänliga ord mot de som bodde i trakterna. De hade också tagit med sig mulor som överallt sprang omkring fritt och härjade.

Taavetti var vid den här tillkallad som gränsvakt vid en tullstation och var inte hemma så ofta. Irja skötte därefter alla hushållssysslor själv, tog hand om barnen och skaffade mat genom fiske och bärplockning. Alla affärer var nämligen tomma och enda sättet att få mat på var att skaffa sig det genom ?svarta börsen?, något som inte var det lättaste.

De tyska soldaterna hade med sig mängder av konjak som de bjöd byborna på i mängder tills de var fulla. Då blev de lätta att handskas med och man brände ner deras hus. Trots att man hade order om att inte skada kvinnor och barn, blev många kvinnor våldtagna och ikastade i de närliggande sjöarna.

Så tillkom det i ett något år tills min mormor föddes den 16 mars 1943. Irja födde inne i sitt eget hus och tyskarna underhöll sig med att kasta snöbollar genom det öppna fönstret in i sovrummet där hon födde. Inte av elakhet, utan för att ?skoja lite?, som mormor berättade. När mormor sedan var åtta månader, i november samma år, kom budet en kväll att alla hus skulle utrymmas för att man följande dag skulle sätta eld på hela byn. Irja hade inget val förutom att snabbt packa ner lite kläder och följande dag ta med sig sina två barn till tåget som skulle ta alla till tillfälliga boendeorter.

Från tåget kunde man se hur tyskarna sedan brände ner alla hus, alla affärer och verksamhetsbyggnader och sprängde bron som ledde in i själva kärnbyn. Bara kyrkan lämnade de kvar och den står kvar än idag utanför Hyrynsalmi.

Tåget tog dem till Säräisniemi, an liten by ganska nära dagens Kajana, där de fick bo hos en liten trevlig familj som Skyddsförvaltningen hade övertalat till att ta emot flyktingar. Där bodde de fram till 1945 och de åkte tillbaka med ?Kotåget? i en vagn full av kreatur som skulle distribueras till bönderna som fått alla sina djur stulna och bortdrivna.

Först när de kom tillbaka fick de en uppfattning av hur stor förödelsen blivit. Alla hus var nedbrända och de få som stod kvar fanns det inte mycket kvar av. Skogarna var i stor utsträckning nedbrända de med och man fick genast börja med att åter odla upp nya skogar.

Många unga män som använt sina ?bästa år? i kriget fick av staten utdelat egna landområden som de fick börja bruka. Taavetti kunde sina hemtrakter utantill och fick ett område på 160 hektar i sin ägo. Där började han på en gång bygga upp ett nytt hus och under tiden fick alla människor som också hade tilldelats land, bo i tillfälliga hus som snabbt kunde upprättas och rivas igen. Taavetti gick också långa vägar tillsammans med Irja söderut där de köpte till sig olika boskapsdjur. Det fanns inga ekonomiska skyddsnät och alla människor fick gå till de större samhällena och hämta s.k. ?Untrapaket? som innehöll lite kläder, bestick m.m. De bästa sakerna blev dock alla stulna, så man fick klara sig på de trasor och pinaler man kunde få. Bristen på mat var påtaglig och fortfarande fick man använda sig av ransoneringskuponger för många varor, bl.a. för kaffe, socker, matfett och mjöl.

Väldigt många hade som sagt dött i kriget och nu skulle landet åter befolkas. Stora familjer med ungefär 10-15 barn i varje började bildas och efter ett par år började landsbygderna åter blomstra. Taavetti började senare jobba i kommunfullmäktige och tillsammans med Irja fick de åtta barn totalt.

Sami Persson-Hentunen

Sp2a

Fredrika Bremergymnasiet

Haninge

Share this post


Link to post
Share on other sites

Här följer en redogörelse av hur det var att vara barn under Andra Världskriget från Anita Nyberg (min mor). Hon är född i juli 1933. Hon var en av många finska krigsbarn "sotalapsi" som blev sända till Sverige under kriget...

"Är född 1933 så jag har minnen både från Vinterkriget 30/11 -39 - 12/3 -40 och det s.k. Fortsättningskriget 29/6 -41 - 19/9 -44. Kommer ihåg från 1939 att det blev flyglarm och vi fick gå ned i vår tvättstuga. Den var förstärkt med stockar och bräder i väggar och tak, mest ett splitterskydd - den kunde aldrig tåla en fullträff på huset. Alla vuxna var upprörda och talade om ryssar, Karelen och Viborg. Vi blir så småningom evakuerade eftersom vi bor i centrala Helsingfors. Det är min mor, min syster som då är 3 år och jag.

Vi åker en natt i mörklagd taxi till Salo där vi får bo hos min moster och morbror. Vintern är fruktansvärt kall och vi gråter när vi måste gå ut - det gör ont överallt. Vi är hemma i H:fors ett tag men blir evakuerade igen till Grankulla (som nu hör till Helsingfors). Där bor vi på en folkhögskola? hos Jahvetti och hans familj. Jahvetti är en under kriget mycket välkänd röst som talar i radion varje eftermiddag en bestämd tid. Finska folket känner igen hans röst och vet att det han säger är sant. Annars förekommer det mycket vilseledande propaganda i radion.

Min far är under denna tid inkallad i brandkåren i Helsingfors. Mina föräldrar är tvåspråkiga, men vi talar mest finska och när jag är 7 år börjar jag i finsk folkskola (Tehtaankadun Kansakoulu). På folkhögskolan där vi bor evakuerade finns också de sjukaste barnen från barnsjukhusen i H:fors. Man ser ofta små vita likkistor i källaren.

Så börjar Fortsättningskriget 29/6 -41. Min far blir inkallad igen. Vi bor kvar i Helsingfors. Sitter i tvättstugan igen. Har alltid en väska packad och sover med kläderna på, för att snabbt kunna ta oss till "skyddsrummet" när sirerna ljuder. Det händer att vi vaknar först av "faran över" signalen.

En natt när vi kommer upp från tvättstugan är våra fönster borta - trasiga - i skärvor. Har odlat ett litet apelsinträd från en kärna. Det har åkt ut genom fönstret och fallit ned 2 våningar i snön. Jag vill gå ut och hämta mitt apelsinträd men mamma säger att det nog har dött i snön. Är mycket arg på Ryssarna!

Ofta när vi går ut efter en bombnatt kan man se halva hus. Man ser rakt in i folks lägenheter, andra hälften av husen ligger i bitar på gatan. Det är något rött i snön - tror det är blod, men mamma säger det är lingonsylt?! Affärerna har breda vita klisterremsor klistrade över fönstren mot tryckvåg. En del är riktigt konstnärliga t.ex. som spindelnät.

Bombardemangen tilltar och det beslutas att min syster och jag skall till något som heter Sverige. Vi tillfrågas aldrig - man pratar inte om det - för att skona barnen? En dag i februari är våra väskor packade. Mamma (och pappa?) följer oss till posthusets skyddsrum där det redan finns en massa barn. Sedan ser vi inte våra föräldrar förrän 1,5 år senare, i augusti -43.

Tåget vi åker med är fullt med barn med lapp om halsen. Det är trångt. Vi sover i näthyllor eller på masonitskivor som lagts mellan träbänkarna. Ibland står tåget länge stilla någonstans. Tåget är mörklagt och vi får absolut inte dra undan gardinerna för då ser ryssarna ljuset och kan bomba oss. Vi står stilla i många timmar utanför Uleåborg. När tåget sätter i gång är jag olydig och kikar försiktigt genom en springa i gardinen. Hela Uleåborg står i lågor. Vi får ärtsoppa en dag på tåget. En flicka välter i misstag sin sopptallrik över klänningen, men den är grön så det syns inte så mycket!

I Torneå stannar tåget. Militärer kommer och sveper in oss i militärpälsar och bär oss över till den svenska sidan. Till Haparanda. På det svenska tåget får vi ligga i riktiga sängar och med lakan i. Vi får varm mjölk och bullar att äta. Tåget fortsätter gå till Boden där vi lastas av. Vi blir inkvarterade i en skola? Massor med sängar i en sal. Vi ligger 2 st. i varje säng skavfötters. Ibland drar de upp oss ur sängarna när vi sover för att vi skall vaccineras. De sticker oss i ryggen och det gör hemskt ont. Vi blir också "avlusade" där. Var min kappsäck är vet jag inte. En dag sätts vi på ett tåg igen. Vi kommer till Sundsvall den 22/2 - 42.

Mamma har sagt att du skall lyda och göra som de vuxna säger och inte gråta. Du skall vara glad som får komma till Sverige. Vi ställs upp på stationen framför en massa vuxna som tittar på oss. Min syster är 6 år, söt med mörkt lockigt hår. Själv är jag 8 1/2 år, mager som en sticka med rakt råttfärgat hår. Plötsligt kommer det en tant och en farbror och tar min syster med sig. Av uppgifter från Riksarkivet kan jag se att det var meningen att jag skulle till den tanten och farbrodern. Vi är några som blir över på stationen. Så småningom kommer det en buss och tar oss överblivna till Kubikenborgs barnhem utanför Sundsvall. Anar ej var min syster finns och var jag själv befinner mig. Får vattenkoppor under tiden på barnhemmet. Det är många av barnen där som får det och det är trångt på sjukavdelningen. Vi större barn hjälps åt att trösta de minsta barnen. En dag när jag är frisk igen spelar radion (eller är det grammofon?) "Jo Karjalan kunnailla lehtii puu..." Förstår inte varför jag kryper under ett bord och gråter. Man skall ju inte gråta i Sverige.

Den 17/4 -42 kommer jag plötsligt till en familj. Det är en farbror som arbetar på en bank, tanten är lärarinna och de har en dotter som är 3 år äldre än jag. Talar fortfarande bara finska men har säkert snappat upp en del svenska genom mina föräldrar för jag kan inte komma ihåg att jag hade det svårt med att lära mig svenska.

Första dagen hos min "krigsfamilj" går Gun (deras dotter) och jag ut på stan i Sundsvall. Vi går in i en affär där det finns en massa godis (då visste jag inte vad det var). Får peka på vad jag vill ha och ser då några vackra, färggranna små fyrkantiga paket som jag vill ha. Det är lakritskola. På kvällen får jag en massa mannagrynsgröt. Kräks sedan hela natten säkert p.g.a. att det var ovan och kraftig mat som jag inte ätit på länge. Sover i en liten grön utdragbar barnsäng i en gång mellan matsalen och köket. Är så avundsjuk på dem som kommer ihåg så mycket och så detaljerat från sin tid i Sverige. Måste själv ha förträngt mycket. Tror att jag började skolan på hösten. Alla mina klasskamrater är snälla - det är inte så vanligt då med ett krigsbarn i klassen. Träffar min syster några gånger under dessa 1,5 år. Får några brev av mamma. De är starkt censurerade, antingen är stora stycken överstrukna med något svart eller så är stora bitar kortklippta.

Den 15/8 -43 skall vi tillbaka till Helsingfors. Vi flygs från Stockholm till H:fors. Det är väldiga luftgropar under flygturen och många barn kräks. Vi kommer till ett H:fors fortfarande märkt av kriget, men det är ändå skönt att vara hemma igen. Våra föräldrar känns främmande. Vi börjar i skolan, nu i svensk skola. Min syster har helt glömt finska språket, själv har jag inga svårigheter med finskan.

Så börjar bombningarna igen. Vi sitter i vår tvättstuga igen. Det är träffar runt vårt hus men vårt hus klarar sig undan. Men fönster har vi inte haft på länge. Bara masonitskivor för fönstren. Det lönar sig inte med riktiga fönster. I skyddsrummet sitter man och tittar spänt på klockan. Tar flyglarmet slut innan kl. 24 får vi ledigt bara någon timme på f.m. från skolan. Varar det till efter kl. 24 får vi ledigt hela f.m. Vi står ofta i kö för potatis, bröd o.s.v. Och så tar det slut när man är framme. När någon av oss har födelsedag går mamma med mjölk-fett och mjölkuponger till Fazer på Glogatan. Då får hon köpa en tårta som vi delar i 4 delar och bara vräker i oss. Bombardemangen blir värre och värre. En natt är det riktigt hemskt och under en "faran över" signal beslutar vi att ta oss till ett bergskyddsrum i närheten. Där är det proppfullt så vi får inte komma in utan får skynda oss tillbaka till vår tvättstuga.

Våra föräldrar beslutar igen att vi skall iväg till Sverige. I februari -44 gör vi åter samma långa resa med tåg från H:fors över Torneå/Haparanda. Denna gång hamnar vi i karantän i Gävle. Den 21/2 -44 kommer vi till Sundsvall igen och till våra "gamla" krigsfamiljer. Mina Krigsföräldrar har flyttat till en större lägenhet och där får jag eget rum. Börjar sedan i kommunala flickskolan där min tant är lärarinna. Kommer inte ihåg att jag kände någon glädje eller sorg över denna resa nr. 2. Det var bara något som måste göras. Måste ha förträngt en massa känslor. Båda föräldrarna arbetar. Gun är 3 år äldre än jag, i den åldern är det stor skillnad. Är mest i köket med hembiträdet som är jättegullig mot mig. Men jag har det inte på något sätt dåligt hos mina krigsföräldrar som man läst om att många haft det. På sommaren åker krigsfamiljen på semester och jag inkvarteras hos en lekkamrats familj. Det blir fred i Finland 19 september 1944. Vi åker inte hem till Helsingfors förrän 11 juni 1945. Varför?

Denna gång går hemfärden från Stockholm med båt - med gamla välkända Arcturus. Trångt är det där igen, kraftig sjögång och många barn som kräks.

Våra föräldrar och min syster känns ännu mera främmande än tidigare men trots detta är det skönt att vara hemma igen. Helsingfors är fortfarande märkt av kriget, sönderbombat och dåligt med mat. Mycket är ännu ransonerat. Det gör ingenting. Det är inte det materiella som är viktigt. Hoppas på att vi en gång skall bli en "normal" familj. Men det blir vi aldrig. Något har brutits sönder för alltid.

Det är så svårt att förstå vad det är men jag tror att man kände sig sviken. Har läst i böcker att det främst var barn från familjer med många barn, sjuka föräldrar, fattiga föräldrar, döda föräldrar o.s.v. som fick komma till Sverige i första hand. Min far var "tjänsteman", mor hemmafru och vi hade det förhållandevis gott ställt. Våra föräldrar är döda sedan många år tillbaka så jag kan inte fråga dem. Det är så många - varför - som uppkommit sedan jag fick kontakt med krigsbarnsföreningen. Har inga minnen av firande av födelsedagar eller jul i Sverige. Heller inga minnen av leksaker och inte ett endaste fotografi. Det var ändå nästan 3 år av min barndom som jag tillbringade i Sverige. Vad jag kan komma ihåg diskuterades aldrig våra resor till Sverige hemma med mina föräldrar. De kanske också mådde dåligt av att ha skickat iväg oss?

Men ändå kan jag känna att jag hade en större trygghet hemma, jag visste var mina föräldrar fanns och visste om vårt hus stod kvar o.s.v. Fastän det verkligen inte gick någon nöd på mig i Sverige. Men det är väl det krigsbarnsföreningen skall verka för: att inte skilja åt familjer - det är bättre att hålla ihop hurdana förhållandena runtomkring än är.

Bor sedan 1954 i Sverige. Känslan av rotlöshet finns hos mig som hos många andra "krigsbarn"."

Här slutar min mors berättelse.

Edited by Anders

Share this post


Link to post
Share on other sites

Kort fråga till de som publicerat material om "Barn under Andra Världskriget" - skall vi översätta det och se till att detta publiceras på VS (Virtual School)? Jag tycker det vore ett bra initiativ och då kunde vi kanske också lyfta in det material om Andra Världskriget som finns på annan plats på detta Forum.

Edited by Anders

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag har hittills alltid berättat för mina elver om att deras intervjuer ingår i ett större europisk projekt. Och då har jag samtidigt bett de om att översätta eller helst skriva direkt på engelska. Detta verkade hittills vara ett bra pedagogiskt sätt att ta sig an uppgiften, nämligen att sprida kunskap om Sverige till elever i andra länder. Elevernas översättningar var alltid ärligt gjorda även om detta med engelska språket är inte så särdeles lätt.

Därför behöves inga översättningar av mina elevers arbeten. Inte heller rekommenderar jag att vi vuxna ger oss i kast att översätta deras alster om dessa inte är översatta. Det är inte vi som går i skolan och ska lära oss.............

Virtuella skolan behöver bidrag. Att publicera intervjuer där är en bra idé .......

Share this post


Link to post
Share on other sites
Virtuella skolan behöver bidrag. Att publicera intervjuer där är en bra idé .......

Då bör vi be om lov att flytta över en del av de intervjuer som publicerats här (och på den engelskspråkiga sidan). Jag håller helt med dig om att det är bra om eleverna själva försöker översätta, men det är också viktigt att se sina alster publicerade. I vilket fall som helst så kommer jag självklart att översätta min mors text. Låt oss se vilka bidrag som skulle kunna visas på VS och sedan skriva ihop en text som passar till detta projekt...

Share this post


Link to post
Share on other sites

Please sign in to comment

You will be able to leave a comment after signing in



Sign In Now
Sign in to follow this  

×