kjelldennersten

Jag håller med om att det är ett problem med att hinna med tillräckligt stor del av den svenska historien och jag själv har nu innevarande läsår försökt att utöka delen av svensk historia. Det är annars mycket lätt att den svenska delen får stryka på foten till förmån för de stora linjerna i 1900-talets historia. Som varande hälften norrman kan jag inte låta bli att förundras över hur man kan läsa ca 50% norsk historia i en a-kurs när det finns så lite norsk historia. (Jag vet att mina norska kusiner kommer att försöka strypa mig om de läser detta!). Detta har självklart att göra med en nationalism som i Norge till största delen har positiva förtecken. Kanske vår strävan i Sverige att vara så lite nationalistiska som möjligt har gått för långt och att vi i vår historieundervisning också vill vara så internationella att vi förbigår vårt eget land? I a-kursen lägger jag detta år en tyngdpunkt på ett längdsnitt över demokratins framväxt i Sverige vilket är viktigt inte minst för invandrarelever. Dessutom läser vi efterkrigstidens historia. Palmemordet och Estoniakatastrofen är också historia.

Här kommer Göran Häggs bägge inlägg i Aftonbladet! En sorglig historia! GÖRAN HÄGG om ämnet historiehatarna gjort allt för att förstöra: kursplanerna är snömos och betygen orättvisa. Och böckerna...? Tur att åtminstone vissa kan återvinnas, skriver Hägg. Historieintresset hos vanliga läsare bara växer. Men i skolan är historia sen 40 år tillbaka ett problemämne. Många skolreformatorer hatade historia. De verkade tro att de unga kunde smittas av gamla tiders osunda värderingar. För drygt 20 år sen lyckades man faktiskt avskaffa historia i grundskolans läroplan. Men ämnet fortsatte att läsas ändå och kom snart även officiellt tillbaka. I gymnasiet är situationen förvirrad. Historia är "karaktärsämne", vilket betyder att det bara läses på vissa program. Samtidigt har man efter decenniers försök äntligen lyckats hitta ett sätt att förstöra ämnets inre sammanhang. Samma sorts pedagoger som velat förbjuda historia anser att det är extra skadligt för ungdomar att läsa om händelser i tidsordning som man gör i vanliga historiska böcker. (Jag själv har en gång tvingats leda en universitetskurs där vi läste litteraturhistorien BAKLÄNGES för att inte utsätta studenterna för kronologi i normal mening.) Således finns för tillfället tre gymnasiekurser A, B, och C, som kan läsas och kombineras lite olika på olika program, allt för att det inte ska gå att läsa i normal tidsordning. I stället ska helst projektarbete kring mediala modefrågor, "teman", utbryta. Emellertid är det tydligen meningen att detta än en gång ska ändras. Historia ska bli "kärnämne" och läsas i ordnade former av alla gymnasieelever. Inför detta känns det extra angeläget att titta på just gymnasiets historiekurs och historieböcker. Kursplanerna för historia är i svår konkurrens de luddigaste och innehållstommaste i det svenska skolväsendet. Mest förbluffande är att de inte innehåller en enda vink om VAD man ska läsa om. Inte ett ord om händelser, rörelser, problem, skeden eller människor i svensk eller internationell historia, nyss eller för längesedan. Det är onekligen bisarrt att vi här i landet har fått ett speciellt statligt verk med uppgift att upplysa unga människor om förintelsen, medan det samtidigt anses fel eller omöjligt att föreskriva att den ska behandlas i skolans historieundervisning! I stället serveras djupsinnigheter som: "Ämnet syftar till att stimulera elevernas nyfikenhet och lust att vidga sin omvärld i en tidsdimension." Bara nyfikenhet och lust? Varför inte också göra själva grejen? Eller: "Skolan skall i sin undervisning i historia sträva efter att eleven på basis av det historiska arvet utvecklar en trygg och demokratisk identitet." Kan identitet vara demokratisk? Blir man trygg av att läsa om digerdöden och förintelsen? Om inte, är det då fel på undervisningen? Eller: "Ämnet möjliggör inlevelse i gångna tider varigenom ett historiskt sinne kan utvecklas." Tja, man blir onekligen blöt av att bada också. Ännu konstigare är betygskriterierna. Hur är den lärare funtad som kan skilja på: "Eleven använder frekventa epokbegrepp och andra centrala historiska begrepp." (Godkänd.) "Eleven visar med hjälp av centrala begrepp på förändringar i den historiska processen." (Väl godkänd.) "Eleven utgår från centrala historiska begrepp för att klarlägga förutsättningar och drivkrafter för människor och samhällen." (Mycket väl godkänd.) Det är inte konstigt att betygsinflation och orättvisor tycks ha uppkommit. Med stöd i kursplanen skulle man antagligen helt kunna ställa in undervisningen och utifrån betygskriterierna köpa sig elevernas samtycke genom att ge alla "mycket väl godkänd". Jag vägrar dock tro på rykten man ibland hör om att sådant förekommer. Vill man tänka positivt kan man väl i stället se det som att den kunnige och ansvarskännande läraren ostörd av kursplanens snömos kan göra sin verksamhet hur bra som helst. Med hjälp av bra läroböcker. För tio år sen, då vi sist sysslade med saken här på sidan, fanns i princip bara tre historieböcker för gymnasiet. Sen dess har de blivit mycket fler och ibland bättre. I dag ska vi se på de lite äldre som ännu används och i morgon gå vidare till de nyaste. Sen länge har marknaden dominerats av Alla tiders historia (Gleerups) av Hans Almgren, Arne Löwgren och Börje Bergström. Som alla framgångsrika skolböcker återföds den då och då i nya uppenbarelseformer. Efter att under en mellanperiod ha hetat Nya Alla tiders historia återkom den 1996 under sin gamla titel men sönderhackad i flera delar för att passa den nya kursindelningen. Kortversionen Alla tiders historia A är med tanke på förutsättningarna ­ att krympa stoffet till en kortkurs ­ ett hyggligt arbete. I förhållande till den längre föregångaren har man till och med lyckats få med en del bra nyheter. Dels ett avsnitt om världen efter 1989 inklusive ett förvånansvärt opartiskt avsnitt om den jugoslaviska tragedin. Dels något nyss förbjudet ­ en svensk regentlängd! Även republikaner behöver veta att kungar har funnits. Alla tiders historia B innebär att de som läser den större kursen börjar om och läser alltihop igen på en annan ledd, indelat efter de politiskt korrekta frågor som debatterades i tv våren 1996. Helt enligt kursplanens intentioner. Det inledande avsnittet om källkritik och historieforskning är nyttigt och befogat på sin plats. Men beträffande de övriga kan det verkligen diskuteras om det inte vore roligare och rimligare att sätta in problemen i sitt historiska sammanhang. Dessutom, hur självständigt och kreativt är det egentligen att fundera över färdigtuggade "teman" där andra plockat ihop texter kring slaveri, Östersjön eller "Tvätt och städning"? Till råga på allt med infantila instuderingsfrågor av typen: "Hur gjorde skeppens konstruktion det lätt för vikingarna att ta sig fram i områden där vattnet var grunt?" Det finns också en kompletterande textbok kallad Alla tiders historia B Källor, som ersätter en äldre, bättre variant kallad Texter. Även i Källor har materialet hackats upp för att passa de förtuggade arbetsområdena i läroboken. För den som ledsnat på detta förvirrande system har det emellertid kommit en ny variant kallad Alla tiders historia Maxi. Tanken måste vara att strunta i den orimliga kursindelningen och erbjuda dem som läser den längre varianten med både A och B-kurs en sammanhängande, kronologiskt upplagd historia. Givetvis med möjlighet till fördjupning och problemdiskussion. Kanske spekulerar man i att sådant blir regel i de nya kursplanerna. En lovvärd spekulation! Man har haft ambitionen att göra en "bokig" bok med vanlig berättande text. Många detaljer är bra, till exempel skild-ringen av folkrörelserna och det demokratriska genombrottet. Likaså kopplingar till vetenskap och konst. Och här får vi inte bara regentlängd utan rentav även Sveriges demokratiska regeringar och statsministrar! Men tyvärr har det vid revisionen uppstått en hel del konstigheter av ett slag som föregångarna var förskonade från. Många av bilderna är ohistoriskt historiemåleri. Bildtexterna är oftast fåraktiga och ibland felaktiga. Sverige i äldre tid behandlas ytterst summariskt. Efterkrigstiden har upplösts i en röra av fjolårets modefrågor. Man förtiger inte bara som de flesta kolleger inopportuna fakta i känsliga frågor ­ den politiska korrektheten går ibland även ut över sanningen. Man påstår att spanjorerna spred syfilis till indianerna! Ändå måste man se positivt på projektet. Bildmaterialet kan bytas, felen rättas. Ett tillhörande övningshäfte Alla tiders historia Maxi Teman med NE.se är faktiskt ett av de få vettiga försök till både temastudier och användning av internet i undervisning jag sett. Dessutom görs förträffligt bruk av Nationalencyklopedin. Man kan ha synpunkter på temana och frågorna, men de inbjuder i varje fall inte till slaviskt kopierande ur själva läroboken. De kommer i kronologisk ordning, och i några av dem får man både tänka själv och göra utblickar som de färdigtuggade "B"-varianterna inte tillåter. Två andra lite äldre böcker, som däremot tycks vara på väg att skrotas utan uppföljare, är I historiens spegel (Akademiförlaget) och Vägar till nuet (Almqvist & Wiksell). Beträffande I Historiens spegel är det synd. Den existerar i två varianter, en med underrubriken Långa linjer för enbart A-kurs, en med titeln Långa linjer och tvärsnitt för A+B-kurs. Man kan tycka att det i det senare fallet borde gått att rentav baka ihop stoffet till en enda kronologisk framställning, men det som faktiskt står i båda delarna, berättat av skrivkunniga proffshistoriker med Dick Harrison i spetsen, är alldeles utmärkt. Boken tillhör de få som vågar gå förbi den politiska korrektheten och ge en balanserad skildring av den spanska erövringen av Mexiko. Indiankulturernas mörka sidor och aztekernas människooffer omnämns. De vanligen nästan rasistiska omdömena om spanjorer och katoliker nyanseras genom skildring av jesuitmissionärernas protester och sociala insats. Man gör antagligen mer nytta för det goda just genom att tala sanning och vara nyanserad. Personligen har jag en känsla av att svensk opinions oförmåga att reagera mot det senaste årtiondets amerikanska anfallskrig till någon del beror just på lögnaktig "progressiv" historie- undervisning i skolan. Man tror att den gamla kolonialismen innebar att medvetna skurkar åkte ut för att plundra och våldta i paradisriken befolkade av fredliga hippies. Då är det svårt att genomskåda dagens invasionspropaganda och se att de nya övergreppen är exakt samma företeelse. I själva verket gavs samma skäl att anfalla Montezuma i Mexiko eller Mpanda i Zululand som i dag anförs för att bomba sönder Serbien, Afghanistan och Irak. Tyranner skulle störtas, folk befrias, slavhandel stoppas, ekonomi utvecklas och humana kristna ideal läras ut. Om än med eld och svärd. I historiens spegel skiljer sig som sagt fördelaktigt från en del konkurrenter i det här avseendet. Samtidigt som den i temadelen för B-kurs har den sannaste och mest avslöjande skildringen av 1800-talets rasistiska imperialism och dess betydelse för förintelsen och senare folkmord. I samma del finns också utmärkta kapitel om nationsmedvetandets uppkomst ­ även i vårt land. Liksom om klasskamp och sociala strider från antiken till våra dagar. En ganska styvmoderlig behandling av Sveriges historia, särskilt vad gäller senare tid, kan i viss mån ursäktas med kvaliteten på vad som trots allt sägs. Samt av kvaliteten på övriga avsnitt. Det är synd att denna utmärkta bok verkar på väg att utgå. Det kan man däremot knappast säga om Vägar till nuet (Almqvist & Wiksell). Som hörs på namnet är historien här bara till för att rättfärdiga nuets fördomar. Och under de elva år boken funnits har dessutom det nuet hunnit bli då. Eländigt tråkig och ovederhäftig har den varit hela tiden. Hela 56 (!) forskare har hjälpts åt att göra den rörig och i dag komiskt annodazumal. Det är ljusets akademiska riddarvakt i kamp mot utveckling, ångmaskiner, datorer, kärnkraft och videovåld: "Ur ett globalt perspektiv finns det ingen anledning att berömma den tekniska utvecklingen." Under de omständigheterna ska man kanske inte heller vänta sig någon större förståelse för antikens kulturella insatser, kyrkans betydelse eller mänsklighetens vetenskapliga framsteg. En typisk mening ur forntidsavsnittet lyder: "På sätt och vis innebar jordbrukets införande ett steg tillbaka." Som alla böcker av den sorten är den tryckt på miljövänligt papper. Avsnittet om Tekniken och samhället utmynnar i följande slutsats: "Skolan, säger Illich, gör eleverna okunniga, bilismen gör oss orörliga och sjukvården gör oss sjuka." Det första påståendet är säkert sant ibland ­ då sådana här böcker används. Lyckligtvis tycks faran vara över i det här fallet. Eller bara nästan. Samma huvudredaktörer har senare utgivit en bok kallad Historiska vägval (Almqvist & Wiksell) anpassad till B-kursens indelning i olika teman. Och till ett senare debattklimat. Året är nu 1996 och "tekniken har frigjort människan". Sjukhus är rentav bra. Video och datorer hotar inte längre. I stället är det mycket Europasamarbete och antikommunism och delvis felaktiga spekulationer om språk och folk i Jugoslavien. Men blandningen av lögn och opportunism förblir densamma. Miljövänligt papper här med. Det kan förhoppningsvis återvinnas då en ny kursplan gör boken överflödig. Ja, det var de lite äldre böckerna. Låt oss hursomhelst vara optimistiska och blicka framåt. Historieämnet ska som sagt eventuellt utökas. I morgon ska vi titta på lite nyare historier inför den förändringen. Göran Hägg Tror de att dagens 18-åringar är idioter? GÖRAN HÄGG fortsätter i dag sin betygsättning av årets läroböcker i historia. Han hittar en hel del som aldrig borde ha kommit ut ­ men också några helt vettiga böcker. Avslutningsvis har han några förslag: Gör böcker som ser ut som böcker, behandla gymnasister som vuxna ­ och ljug aldrig. Välkomna till gymnasieskolan igen! I går tittade vi på de läroböcker i historia som varit med ett tag. I dag ska vi arbeta med de lite nyare. Mest omfattande är EPOS (Almqvist & Wiksell) av firman Sandberg/Karlsson/Molin/Ohlander. Namnet antyder en trevlig ambition att verkligen BERÄTTA om det förflutna. För dem som läser både A- och B-kurs sätter man sig helt frankt över skolmyndigheternas påbud om att förstöra en god historia och serverar i stället en längre, sammanhängande version. Bra! För dem som är hänvisade till enbart A-kurs levereras en kortversion av samma bok. Bildmaterialet är utmärkt och i huvudsak från den tid som skildras. Bildtexterna är för en gångs skull både korrekta och välskrivna. Många detaljer är bra. Det är den enda bok på svenska jag någonsin sett som velat förklara hur romerska egennamn fungerar ­ och vad det berättar om samhälle och könsroller. Utrymmet för Sverige och Skandinavien är rätt stort. Avsnitten om mellankrigstidens diktaturer, andra världskriget och förintelsen är vederhäftiga. Kartor och diagram är pedagogiskt klargörande utan att bli larviga. Sedan kan man alltid ha synpunkter på detaljer. Inte heller denna bok törs ge en sann bild av förhållandena i Amerika före Columbus utan nöjer sig med Spaniens förbrytelser "blodbad vid en religiös fest". Talar man om det människooffrande Mexiko är det egendomligt att framställa det som en spansk specialitet. Man för nationalstaten för långt tillbaka. De exempel från 1500-talet som ges är dåliga. Skottland? Frankrike? De var flerspråkiga ansamlingar av provinser med olika styrelseskick. Men det är bisaker. Tillsammans med utgående I historiens spegel och nya Perspektiv på historien (se nedan) är EPOS A­B antagligen bäst på marknaden. Den kan bli ännu bättre där kommunen har råd att dessutom satsa på tilläggsböckerna Historiskt arbete 1­2 av samma författare. Det är samlingar av källmaterial med arbetsuppgifter. Särskilt tvåan, avsedd för den längre kursen, når en mycket hög nivå. Till exempel med dokument i den klassiska stridsfrågan om vad "Kalmarunionen" 1397 egentligen innebar. Likaså inläggen i den deprimerande debatten i februari 1939, då studentkåren i Uppsala röstade mot asyl för judiska flyktingar från Nazityskland. Med mera. Människans vägar 1­2 (Almqvist och Wiksell), vars författare föredrar att vara anonyma, är däremot mest förbryllande. Ska man hitta något försonande att säga om de sladdriga häftena är det att de dels är tryckta som riktiga böcker, inte med flera spalter per sida. Dels att de ger en sammanhängande historia utan att ens som EPOS låtsas bry sig om kursplanerna. Men där någonstans börjar konstigheterna. Det finns ingen historia före år 476 e Kr! Finland är märkligt frånvarande i alla sammanhang efter 1809 efter att ha spelat en förbluffande stor roll i Sverige- kapitlen dessförinnan. Det är en finsk skolbok som översatts! Den har nödtorftigt anpassats till svenska förhållanden genom att finska avsnitt efter 1809 ersatts med hastigt hopskrivna svenska. Antagligen har Finland detaljerade kursplaner enligt vilka forntiden läses i grundskolan, varpå gymnasiet tar vid med medeltiden. Resultatet blir i en svensk skola däremot en absurd kunskapslucka. Möjligen kan det glädja de skolbyråkrater som utarbetat gällande kursplaner just med syftet att förhind-ra sammanhang och djupare förståelse och skapa luckor i tidsmedvetandet. I övrigt är det en gåta hur denna bisarra produkt kunnat lanseras i vårt skolväsende. Detta trots goda enskildheter vad gäller utvecklingen i Ryssland och andra områden med speciellt intresse för finska medborgare. När vi ändå är inne på riktigt dåliga böcker är det lika bra att passa på att varna för Läs historia 1­4 (Natur och Kultur) av firman Fallström/Hildingson/Wadner. Förlaget kallar böckerna för "fördjupning". Vilket är exakt motsatsen till vad de är. Även om de har berättande text och rejält utrymme för till exempel antik historia är intrycket förödande infantilt. Efter läsning av några populärhistoriska verk har tre glada amatörer satt sig i sinnet att storögt återberätta sina rön för unga idioter. Hur tror skribenterna egentligen att moderna 18-åringar är funtade? "Tema sjörövare" är knappast rätt för sista ring. Den naivistiska stilen i berättelserna vore förolämpande redan i grundskolan: "Sokrates tycks ta avsked utan saknad. Hans verk är avslutat. Sokrates tömmer giftbägaren. Han försvinner ur livet men inte ur historien." "Tema husdjur" är en komisk höjdare, alldeles frånsett sitt djupt ohistoriska idolporträtt av Gustav Vasa: "Alla djur i våra hus är inte husdjur. Inte flugan som fastnar i smöret, trots att hon kallas husfluga." Och så vidare. Eller grubbla ett tag på den tydligen nödvändiga upplysningen att: "Alla husdjur har vilda föregångare." Avsnitten om kyrka och katolicism närmar sig kränkande av trosfrid. De många detaljfelen och oklarheterna (Catullus var inte från Venedig, inte Romeo och Julia heller, Lee kapitulerade inte vid Gettysburg, med mera, med mera) blir under sådana omständigheter trots allt av underordnad betydelse. Synen på kunskap och arbete är sorgligt negativ. För att stryka elever medhårs påstår man att det är naturligt att skjuta upp läsning till kvällen före prov: "På samma sätt gör de flesta studenter, författare, konstnärer och andra yrkesutövare som själva bestämmer över sin arbetstid. De sätter igång när de är piskade att göra det, men inte förr." Det är nästan kriminellt att i en skolbok lura i unga människor att kreativt arbete utförs på det viset. Att döma av bokens hafsiga texter är det tydligt att de klantnissar som åstadkommit dem gör så. Däremot inte Strindberg, det lovar jag. Efter den bokserien är det ändå en lättnad att få gå över till de senast utkomna eller reviderade böckerna. Människan genom tiderna (Natur och Kultur) av firman Skrutkowska/Stattin/Westin/Norman är en rätt rejäl bok för A-kursen, den kanske faktarikaste i den genren. B-kursen ska tillgodoses genom individuell läsning av diverse böcker om detaljfrågor. Grundboken är som flera av kollegerna tryckt med flera spalter på varje sida. Här i praktiken rentav trespaltigt. Det möjliggörs genom det bisarra fyrkantiga format som slog igenom i svenska skolböcker på 60-talet. Annars är det ett matigt och vederhäftigt kompendium med autentiska bilder och bra bildtexter. Spanjorer och illistiga jesuiter ligger som vanligt illa till. Men vi får faktiskt veta att det inte var så kul under aztekernas blodsregim heller. Utrymmet för svensk historia i äldre tid är jämförelsevis stort men förvånande litet då det gäller modern tid. En tråkig men rejäl historia. Även om den politiska korrektheten i alla böcker för tillfället börjat svänga ordentligt åt höger klarar man att vara relativt objektiv även inför dagshändelser. Boken går i sin senaste upplaga ända fram till den 11 september och Irakkriget. Bra på sitt sätt. Men med tanke på hur begränsat utrymmet är skulle man kanske önskat att eleverna i stället fått veta ännu mer om till exempel den svenska efterkrigstiden. Det är för att få veta något om det man inte själv har upplevt man läser historia. Borde verkligen Gustav Möller och Gunnar Sträng redan vara glömda gestalter i vår historia? De olika häftena att arbeta med i B-varianten är av varierande kvalitet och knappast i sig skäl att välja kursen. Konsten i historiens spegel är en bra idé men i praktiken en trist text som torftigt återberättar vad man ser på dåliga reproduktioner av kända konstverk. Europa i krig och fred är lite bättre, men betydligt sämre än det skulle vara med samma fakta instoppade i den egentliga läroboken och omtuggningarna utrensade. Något liknande gäller Svenska folkets vardagsliv, även om den dessutom lyckas bli så tråkig som man ofta blir när man vill visa sig god genom att excellera i elände. Matens historia är roligare läsning, men särskilt matnyttig är den inte. Kommunikation från budbärare till internet innehåller självklarheter man redan mött i grundboken. Mest allmänintresse har nog den tunna Hur arbetar arkeologen? med sin rätt spännande redogörelse för problem och metoder utifrån utgrävningar på Birka. Men det kan inte hjälpas att man ändå skulle önska att B-kursarna som i EPOS finge ägna sin extra tid åt ett mer sammanhållet och djupgående studium av hela historien. Den nyaste historieboken för gymnasiet är Perspektiv på historien A (Gleerups) av Hans Nyström och Örjan Nyström. Den ser ut som en bok med enspaltig text och snygga, tidsäkta bilder, ibland rentav lite originellt valda. Det enda störande i den vägen är fåniga rutor med sammanfattningar i slutet av varje kapitel. Varför finns de? För att bespara eleven mödan att läsa texten? För att dumpluggas utantill? Rent pedagogiskt störande är också innehållsfrågor efter varje avsnitt. Trist att behöva se detta föråldrade och fördummande grepp komma tillbaka i denna, den nyaste och kanske bästa av böckerna. Mycket bra, ja lysande, är avsnitten med "Tips ­ Böcker och filmer" efter varje kapitel. Det är givetvis rätt sätt att få nyfikna elever att gå vidare och lustfyllt fördjupa sig i det förflutna. Till exempel vad gäller romarna via Gladiator, Ben Hur och Kubricks Spartacus men också Flauberts Salammbô, Graves" Jag Claudius och Vibeke Olssons böcker. Jag har inte hittat några faktafel! Dessutom är detta den bok som gör minst våld på sanningen genom förtiganden av besvärande fakta. Både vad gäller kolonialismen i till exempel Mexiko (där de gamla vänsteropportuna böckerna ljuger mest) och kriget i Jugoslavien (där de nya högeropportuna fifflar ivrigast) är framställningen föredömligt balanserad. I senare tid är texten både vad gäller Sverige och världen lovvärt fyllig. Särskilt skildringen av Sverige under 1900-talet inklusive efterkrigstiden är enligt min mening utmärkt. Att det är lite tunt om äldre tider får väl här som annars skyllas på de begränsningar som den idiotiska kursindelningen ger. En andra aviserad del för B-kursen kommer först senare i år. Låt oss dock hoppas att den aldrig kommer att behövas. Vid en revision av kursplanerna som tar bort den nuvarande hackmaten skulle en utvidgad version av denna bok stå sig mycket bra för en längre kurs. På tal om sådant. Minns ni att jag inledningsvis talade om att det finns tre kurser att kombinera på olika sätt, för att förhindra helhetsperspektiv på ämnet? Ni har säkert undrat var den tredje, C-kursen, är. Jag också. Faktum är att jag inte hittat en endaste lärobok som vänder sig till den. Kanske för att kursplanen där är så extremt otydlig i förhållande till de övriga. Det är helt enkelt omöjligt att säga vad C-kursen ska innehålla. Det talas lite om källkritik, men det gör det ju i de övriga också! Därför finns inga böcker. Kursen förekommer knappast i skolverkligheten, och höga vederbörande har på detta fiffiga sätt faktiskt lyckats avskaffa en rejäl del av det förhatliga studiet av det förflutna! Men möjligen är dessa problem snart historia. Det ryktas som sagt att kursplanerna ska ändras och historia läsas av alla. Därvid hoppas vi att det också blir möjligt för dem som valt längre varianter att läsa en sammanhållen kronologisk kurs. Till slut kan man väl vädja till dem som skapar de nya böcker som då behövs att tänka på att: Gör böcker som ser ut som böcker! När köpte ni själva senast en bok som var kvadratisk som en tv-ruta och med texten sönderhuggen med "faktarutor", sammanfattningar och idiotiska innehållsfrågor? Gymnasister är i princip vuxna och bör behandlas som sådana. Det är inte tillåtet att ljuga i aldrig så vällovligt syfte. Oftast slår det dessutom tillbaka på det vällovliga syftet. Utrymmet för svensk historia borde ökas kraftigt. Inte minst för de nya svenskarnas skull, så att de kan komma i kapp. Även de senaste decenniernas svenska historia måste få större utrymme, för att de som inte var med ska kunna förstå dagsdebatten. Är det rimligt att Gunnar Sträng är struken ur historien? Sedan är det förstås ett växande problem att hur bra böcker vi än får, så är det ingen nytta med det i de kortsynta kommuner som valt att handikappa sina ungdomar för all framtid och kraftigt dragit ned på inköpen av läroböcker. Men det är en annan historia. Göran Hägg

Göran Hägg har skrivit en mycket bra och läsvärd genomgång av svenska läroböcker i historia i Aftonbladet igår och idag (13/1). Dessutom har han mycket intressanta åsikter när det gäller betygskriterier. Man kanske borde lägga ut hans artiklar på detta forum?

Beträffande Dr. Strangelove tyckte mina elever mycket om den. Jag gick igenom handlingen i grova drag i förväg och relaterade givetvis till terrorbalansen. Jag sade också själv att den var fantastisk vilket möjligen hade viss betydelse. Annars tror jag att en genomgång krävs för att det skall bli bra - filmen är ju svartvit och innehåller ju inga animationer.

Beträffande filmen Amistad så är filmen också ett stycke politisk historia från USA före inbördeskriget. Om man helt skall förstå detta bör man se hela filmen. Jag själv såg sig ca 40 minuter med min klass till och med det tillbakablickande avsnitt där slavarna förs ombord och transporteras över Atlanten. Dessförinnan är det många intressanta juridiska turer där flera olika länder hävdar äganderätt till slavarna. Har man tid tycker jag att man bör se hela filmen.

Jag håller också med om att visa vanliga spelfilmer kan vara bortslösad tid. Precis som Anders McGregor brukar jag visa delar ur filmer. 20 minuter tycker jag ofta kan vara lämpligt att anslå till filmvisning under en lektion på 60 minuter. Jag brukar t ex visa 20 minuter av början på "Plutonen" 20 minuter av "den siste kejsaren" samt de sista 20 minuterna av "Danton" med Gerard Depardieu i huvudrollen. Hela filmer anser jag mig sällan ha tid att visa men en eller kanske två kan jag tänka mig visa under en kurs. En film som eleverna sällan har sett som jag ganska ofta visar i sin helhet är "dr Strangelove" som uppskattas mycket och som ju ger terrorbalansen och det kalla kriget i ett nötskal. Diktatorn med Charlie Chaplin är också tacksam att visa. För B-kursen i historia där "Alla tiders historia" används är slaveri ett tacksamt ämne att arbeta med och här kan man visa hela eller delar av filmen "Amistad".

Att växa upp under ockupation, en intervju med Mary Thurang-Dennersten född i Drammen i Norge 1926 (min ärade moder!) 1. Hur påverkades man av ransonering – konsekvenser Efter tyskarnas ockupation av Norge 9 april 1940 blev snabbt försörjningssituationen prekär. Matvaror konfiskerades regelbundet och tyskarna förstörde matvaror för att markera maktfullkomlighet. Svarta börsen florerade och räddade situationen för många. Ett barndomsminne är att jag tvingades att äta håkäring, en haj som smakar ammoniak, därför att tyskarna hade konfiskerat all annan fisk. 2. Hade någon i familjen kontakt med ockupationsrörelsen eller motståndsrörelsen? Två äldre hemmavarande bröder hade perifera kontakter med motståndsrörelsen och vad man gjorde var närmast att betrakta som civil olydnad. Detta resulterade dock i ett fängelsestraff för den äldre av bröderna. Han satt på Grini i Oslo vilket var ett ökänt tyskt fängelse och tillika Gestapos högkvarter. Han hade dock stor tur eftersom han fick scharlakansfeber och blev utkastad ur fångenskapen. Andra norska fångar från Grini skickades till östfronten. Det som bröderna gjorde var att vägra lyda order, klippa håret av så lallade tysketöser samt att vid något tillfälle kasta tyska soldater i Drammensälven. 3. Hur påverkades familjen av kriget? Omedelbart efter tyskarnas ockupation flyttade hela familjen, som så många andra från centrala Drammen ut några mil på landet till släktingar. Modern i familjen dog 1941 och familjen splittrades då helt. Ockupationen påverkade med säkerhet det snabba förloppet. Tre barn var då redan utflugna. Av de tre återstående, två söner och jag själv som var den yngsta dottern skaffade sig mina bröder eget boende och jag själv fick plats hos en elak farbror som obetald hemhjälp. Denna farbror innehade en radioapparat vilket inte var tillåtet och det var mycket nervöst när tyskarna var i närheten därför att man kunde när som helst genomsöka huset. Den äldre brodern fick så småningom kalla fötter av tidigare nämnda skäl och lyckades fly till Sverige i en kanot över Idefjorden. Han utbildade sig till militärpolis bl a och bytte namn (från Thurang till Johansson!) eftersom han fruktade att tyskarna också skulle invadera Sverige och hitta honom. Fadern hade svenskt medborgarskap (utvandrat till Norge i ungdomen) och fick därför tillåtelse att återvända med sina minderåriga barn till Sverige i november 1942. Försörjningen blev svår eftersom fadern var hjärtsjuk och icke arbetsför. Jag själv och min yngsta bror fick klara oss själva. Han lyckades komma med en lejdbåt till Sydamerika som sjöman och försökte på olika sätt engagera sig i en återerövring av Norge något som ju aldrig skedde. Även han bytte namn till Johansson. Jag själv förlovade mig 1943 och gifte mig 1946 i Sverige. Jag träffade min man vid en dans på Norskehjemmet 1943. 4. Vilka ytterligare konkreta minnen har du från kriget? Några foton eller saker påminnande om kriget fick man inte ta med sig vid flytten till Sverige. Däremot har jag självklart många minnen och hågkomster. Man skilde starkt på wehrmacht och SS-förbanden de så kallade “totenkopf”. Wehrmacht uppträdde bestämt men ofta anständigt och betraktades nästan som människor vilket definitivt inte gällde SS som uppförde sig mycket barbariskt. Utegångsförbud och mörkläggning var mycket vanligt. Folksamlingar på mer än två personer tilläts inte. Alla radioapparater konfiskerades men ett antal gömdes och radiosändningar från Storbritannien var särskilt populära. Norska judar som familjen var bekant med sändes till tyska koncentrationsläger och någon sköts redan i Drammen. Repressalierna från tyskarnas sida när t ex tyska soldater kastats i Drammensälven var i regel utegångsförbud. Medlemmar av motståndsrörelsen kunde skjutas.