Jump to content
The Education Forum
  • Announcements

    • Evan Burton

      OPEN REGISTRATION BY EMAIL ONLY !!! PLEASE CLICK ON THIS TITLE FOR INFORMATION REQUIRED FOR REGISTRATION!:   06/03/2017

      We have 5 requirements for registration: 1.Sign up with your real name. (This will be your Username) 2.A valid email address 3.Your agreement to the Terms of Use, seen here: http://educationforum.ipbhost.com/index.php?showtopic=21403. 4. Your photo for use as an avatar  5.. A brief biography. We will post these for you, and send you your password. We cannot approve membership until we receive these. If you are interested, please send an email to: edforumbusiness@outlook.com We look forward to having you as a part of the Forum! Sincerely, The Education Forum Team
Sign in to follow this  
Dalibor Svoboda

Går det att skapa en bra lärobok i historia?

Recommended Posts

För inte så länge sedan förde jag en lång och omfattande e-mail debatt med en tjeckisk kvinlig professor vars passion och själpåtagna arbetsuppgift var att skriva ihop läroböcker i historia. De tidigare läroböcker hon skapade hade jag fått som gåva vid ett av mina besök nu gällde det de nya läroböcker som skulle följa den nya läroplanen som diskuterades för närvarande i Tjeckien. Enligt henne togs den nya läroplanen fram av tjänstemän från utbildningsdepartementet efter deras besök i Sverige och enligt den svenska modellen. Därför denna plötsliga brevväxling med mig.

Under debattens gång nämnde jag för henne att de läroböckerna för grundskola jag tidigare fick som gåva från henne verkade för omfattande och sprängfyllda med fakta. Jag såg ju hur mycket mekaniskt pluggande de krävde av elever då jag såg dessa arbeta med dem. Hur de bokstavligen avrådde de mindre flitiga elever att ta del av, just p.g.a. den mängd med fakta de innehöll. Mina gymnasieelever skulle jag inte vilja utsätta för dessa "för ambitiösa" texter. Jag mötes av oförståelse och ilska från hennes sida. Kanske för att den akademiska inställning är fortfarande förhärskande i den pedagogik som används i mitt hemland. Kanske för att ämnet historia var för henne det viktigaste ämne och följaktligen skulle en lärobok i historia innehålla "allt" viktigt.

Men de svenska historia läroböckerna? Är vi nöjda med dem? Vilka använder du? "Epok"? "Alla tiders Historia" ? Vad upplever du som bra resp. dåligt i dessa böcker?

Så hur ska en bra historia lärobok se ut?

Share this post


Link to post
Share on other sites

Göran Hägg har skrivit en mycket bra och läsvärd genomgång av svenska läroböcker i historia i Aftonbladet igår och idag (13/1). Dessutom har han mycket intressanta åsikter när det gäller betygskriterier. Man kanske borde lägga ut hans artiklar på detta forum?

Share this post


Link to post
Share on other sites

"Göran Hägg har skrivit en mycket bra och läsvärd genomgång av svenska läroböcker i historia i Aftonbladet igår och idag (13/1). Dessutom har han mycket intressanta åsikter när det gäller betygskriterier. Man kanske borde lägga ut hans artiklar på detta forum?" skriver Kjell d.

Inte bara "kanske"! Definitivt borde du göra det.

Tack i förväg.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Här kommer Göran Häggs bägge inlägg i Aftonbladet!

En sorglig historia!

GÖRAN HÄGG om ämnet historiehatarna gjort allt för att förstöra: kursplanerna är snömos och betygen orättvisa. Och böckerna...? Tur att åtminstone vissa kan återvinnas, skriver Hägg.

Historieintresset hos vanliga läsare bara växer. Men i skolan är historia sen 40 år tillbaka ett problemämne. Många skolreformatorer hatade historia. De verkade tro att de unga kunde smittas av gamla tiders osunda värderingar. För drygt 20 år sen lyckades man faktiskt avskaffa historia i grundskolans läroplan. Men ämnet fortsatte att läsas ändå och kom snart även officiellt tillbaka.

I gymnasiet är situationen förvirrad. Historia är "karaktärsämne", vilket betyder att det bara läses på vissa program. Samtidigt har man efter decenniers försök äntligen lyckats hitta ett sätt att förstöra ämnets inre sammanhang. Samma sorts pedagoger som velat förbjuda historia anser att det är extra skadligt för ungdomar att läsa om händelser i tidsordning som man gör i vanliga historiska böcker. (Jag själv har en gång tvingats leda en universitetskurs där vi läste litteraturhistorien BAKLÄNGES för att inte utsätta studenterna för kronologi i normal mening.)

Således finns för tillfället tre gymnasiekurser A, B, och C, som kan läsas och kombineras lite olika på olika program, allt för att det inte ska gå att läsa i normal tidsordning. I stället ska helst projektarbete kring mediala modefrågor, "teman", utbryta.

Emellertid är det tydligen meningen att detta än en gång ska ändras. Historia ska bli "kärnämne" och läsas i ordnade former av alla gymnasieelever. Inför detta känns det extra angeläget att titta på just gymnasiets historiekurs och historieböcker.

Kursplanerna för historia är i svår konkurrens de luddigaste och innehållstommaste i det svenska skolväsendet. Mest förbluffande är att de inte innehåller en enda vink om VAD man ska läsa om. Inte ett ord om händelser, rörelser, problem, skeden eller människor i svensk eller internationell historia, nyss eller för längesedan.

Det är onekligen bisarrt att vi här i landet har fått ett speciellt statligt verk med uppgift att upplysa unga människor om förintelsen, medan det samtidigt anses fel eller omöjligt att föreskriva att den ska behandlas i skolans historieundervisning!

I stället serveras djupsinnigheter som: "Ämnet syftar till att stimulera elevernas nyfikenhet och lust att vidga sin omvärld i en tidsdimension." Bara nyfikenhet och lust? Varför inte också göra själva grejen? Eller: "Skolan skall i sin undervisning i historia sträva efter att eleven på basis av det historiska arvet utvecklar en trygg och demokratisk identitet." Kan identitet vara demokratisk? Blir man trygg av att läsa om digerdöden och förintelsen? Om inte, är det då fel på undervisningen? Eller: "Ämnet möjliggör inlevelse i gångna tider varigenom ett historiskt sinne kan utvecklas." Tja, man blir onekligen blöt av att bada också.

Ännu konstigare är betygskriterierna. Hur är den lärare funtad som kan skilja på:

"Eleven använder frekventa epokbegrepp och andra centrala historiska begrepp." (Godkänd.) "Eleven visar med hjälp av centrala begrepp på förändringar i den historiska processen." (Väl godkänd.) "Eleven utgår från centrala historiska begrepp för att klarlägga förutsättningar och drivkrafter för människor och samhällen." (Mycket väl godkänd.)

Det är inte konstigt att betygsinflation och orättvisor tycks ha uppkommit. Med stöd i kursplanen skulle man antagligen helt kunna ställa in undervisningen och utifrån betygskriterierna köpa sig elevernas samtycke genom att ge alla "mycket väl godkänd". Jag vägrar dock tro på rykten man ibland hör om att sådant förekommer.

Vill man tänka positivt kan man väl i stället se det som att den kunnige och ansvarskännande läraren ostörd av kursplanens snömos kan göra sin verksamhet hur bra som helst. Med hjälp av bra läroböcker.

För tio år sen, då vi sist sysslade med saken här på sidan, fanns i princip bara tre historieböcker för gymnasiet. Sen dess har de blivit mycket fler och ibland bättre. I dag ska vi se på de lite äldre som ännu används och i morgon gå vidare till de nyaste.

Sen länge har marknaden dominerats av Alla tiders historia (Gleerups) av Hans Almgren, Arne Löwgren och Börje Bergström. Som alla framgångsrika skolböcker återföds den då och då i nya uppenbarelseformer. Efter att under en mellanperiod ha hetat Nya Alla tiders historia återkom den 1996 under sin gamla titel men sönderhackad i flera delar för att passa den nya kursindelningen.

Kortversionen Alla tiders historia A är med tanke på förutsättningarna ­ att krympa stoffet till en kortkurs ­ ett hyggligt arbete. I förhållande till den längre föregångaren har man till och med lyckats få med en del bra nyheter. Dels ett avsnitt om världen efter 1989 inklusive ett förvånansvärt opartiskt avsnitt om den jugoslaviska tragedin. Dels något nyss förbjudet ­ en svensk regentlängd! Även republikaner behöver veta att kungar har funnits.

Alla tiders historia B innebär att de som läser den större kursen börjar om och läser alltihop igen på en annan ledd, indelat efter de politiskt korrekta frågor som debatterades i tv våren 1996. Helt enligt kursplanens intentioner. Det inledande avsnittet om källkritik och historieforskning är nyttigt och befogat på sin plats. Men beträffande de övriga kan det verkligen diskuteras om det inte vore roligare och rimligare att sätta in problemen i sitt historiska sammanhang. Dessutom, hur självständigt och kreativt är det egentligen att fundera över färdigtuggade "teman" där andra plockat ihop texter kring slaveri, Östersjön eller "Tvätt och städning"? Till råga på allt med infantila instuderingsfrågor av typen: "Hur gjorde skeppens konstruktion det lätt för vikingarna att ta sig fram i områden där vattnet var grunt?"

Det finns också en kompletterande textbok kallad Alla tiders historia B Källor, som ersätter en äldre, bättre variant kallad Texter. Även i Källor har materialet hackats upp för att passa de förtuggade arbetsområdena i läroboken.

För den som ledsnat på detta förvirrande system har det emellertid kommit en ny variant kallad Alla tiders historia Maxi. Tanken måste vara att strunta i den orimliga kursindelningen och erbjuda dem som läser den längre varianten med både A och B-kurs en sammanhängande, kronologiskt upplagd historia. Givetvis med möjlighet till fördjupning och problemdiskussion. Kanske spekulerar man i att sådant blir regel i de nya kursplanerna. En lovvärd spekulation!

Man har haft ambitionen att göra en "bokig" bok med vanlig berättande text. Många detaljer är bra, till exempel skild-ringen av folkrörelserna och det demokratriska genombrottet. Likaså kopplingar till vetenskap och konst. Och här får vi inte bara regentlängd utan rentav även Sveriges demokratiska regeringar och statsministrar!

Men tyvärr har det vid revisionen uppstått en hel del konstigheter av ett slag som föregångarna var förskonade från. Många av bilderna är ohistoriskt historiemåleri. Bildtexterna är oftast fåraktiga och ibland felaktiga. Sverige i äldre tid behandlas ytterst summariskt. Efterkrigstiden har upplösts i en röra av fjolårets modefrågor. Man förtiger inte bara som de flesta kolleger inopportuna fakta i känsliga frågor ­ den politiska korrektheten går ibland även ut över sanningen. Man påstår att spanjorerna spred syfilis till indianerna!

Ändå måste man se positivt på projektet. Bildmaterialet kan bytas, felen rättas. Ett tillhörande övningshäfte Alla tiders historia Maxi Teman med NE.se är faktiskt ett av de få vettiga försök till både temastudier och användning av internet i undervisning jag sett. Dessutom görs förträffligt bruk av Nationalencyklopedin. Man kan ha synpunkter på temana och frågorna, men de inbjuder i varje fall inte till slaviskt kopierande ur själva läroboken. De kommer i kronologisk ordning, och i några av dem får man både tänka själv och göra utblickar som de färdigtuggade "B"-varianterna inte tillåter.

Två andra lite äldre böcker, som däremot tycks vara på väg att skrotas utan uppföljare, är I historiens spegel (Akademiförlaget) och Vägar till nuet (Almqvist & Wiksell).

Beträffande I Historiens spegel är det synd. Den existerar i två varianter, en med underrubriken Långa linjer för enbart A-kurs, en med titeln Långa linjer och tvärsnitt för A+B-kurs. Man kan tycka att det i det senare fallet borde gått att rentav baka ihop stoffet till en enda kronologisk framställning, men det som faktiskt står i båda delarna, berättat av skrivkunniga proffshistoriker med Dick Harrison i spetsen, är alldeles utmärkt. Boken tillhör de få som vågar gå förbi den politiska korrektheten och ge en balanserad skildring av den spanska erövringen av Mexiko. Indiankulturernas mörka sidor och aztekernas människooffer omnämns. De vanligen nästan rasistiska omdömena om spanjorer och katoliker nyanseras genom skildring av jesuitmissionärernas protester och sociala insats.

Man gör antagligen mer nytta för det goda just genom att tala sanning och vara nyanserad. Personligen har jag en känsla av att svensk opinions oförmåga att reagera mot det senaste årtiondets amerikanska anfallskrig till någon del beror just på lögnaktig "progressiv" historie-

undervisning i skolan. Man tror att den gamla kolonialismen innebar att medvetna skurkar åkte ut för att plundra och våldta i paradisriken befolkade av fredliga hippies. Då är det svårt att genomskåda dagens invasionspropaganda och se att de nya övergreppen är exakt samma företeelse. I själva verket gavs samma skäl att anfalla Montezuma i Mexiko eller Mpanda i Zululand som i dag anförs för att bomba sönder Serbien, Afghanistan och Irak. Tyranner skulle störtas, folk befrias, slavhandel stoppas, ekonomi utvecklas och humana kristna ideal läras ut. Om än med eld och svärd.

I historiens spegel skiljer sig som sagt fördelaktigt från en del konkurrenter i det här avseendet. Samtidigt som den i temadelen för B-kurs har den sannaste och mest avslöjande skildringen av 1800-talets rasistiska imperialism och dess betydelse för förintelsen och senare folkmord. I samma del finns också utmärkta kapitel om nationsmedvetandets uppkomst ­ även i vårt land. Liksom om klasskamp och sociala strider från antiken till våra dagar.

En ganska styvmoderlig behandling av Sveriges historia, särskilt vad gäller senare tid, kan i viss mån ursäktas med kvaliteten på vad som trots allt sägs. Samt av kvaliteten på övriga avsnitt.

Det är synd att denna utmärkta bok verkar på väg att utgå.

Det kan man däremot knappast säga om Vägar till nuet (Almqvist & Wiksell). Som hörs på namnet är historien här bara till för att rättfärdiga nuets fördomar. Och under de elva år boken funnits har dessutom det nuet hunnit bli då. Eländigt tråkig och ovederhäftig har den varit hela tiden. Hela 56 (!) forskare har hjälpts åt att göra den rörig och i dag komiskt annodazumal. Det är ljusets akademiska riddarvakt i kamp mot utveckling, ångmaskiner, datorer, kärnkraft och videovåld: "Ur ett globalt perspektiv finns det ingen anledning att berömma den tekniska utvecklingen."

Under de omständigheterna ska man kanske inte heller vänta sig någon större förståelse för antikens kulturella insatser, kyrkans betydelse eller mänsklighetens vetenskapliga framsteg. En typisk mening ur forntidsavsnittet lyder: "På sätt och vis innebar jordbrukets införande ett steg tillbaka."

Som alla böcker av den sorten är den tryckt på miljövänligt papper.

Avsnittet om Tekniken och samhället utmynnar i följande slutsats: "Skolan, säger Illich, gör eleverna okunniga, bilismen gör oss orörliga och sjukvården gör oss sjuka." Det första påståendet är säkert sant ibland ­ då sådana här böcker används.

Lyckligtvis tycks faran vara över i det här fallet.

Eller bara nästan. Samma huvudredaktörer har senare utgivit en bok kallad Historiska vägval (Almqvist & Wiksell) anpassad till B-kursens indelning i olika teman. Och till ett senare debattklimat. Året är nu 1996 och "tekniken har frigjort människan". Sjukhus är rentav bra. Video och datorer hotar inte längre. I stället är det mycket Europasamarbete och antikommunism och delvis felaktiga spekulationer om språk och folk i Jugoslavien. Men blandningen av lögn och opportunism förblir densamma. Miljövänligt papper här med. Det kan förhoppningsvis återvinnas då en ny kursplan gör boken överflödig.

Ja, det var de lite äldre böckerna.

Låt oss hursomhelst vara optimistiska och blicka framåt.

Historieämnet ska som sagt eventuellt utökas. I morgon ska vi titta på lite nyare historier inför den förändringen.

Göran Hägg

Tror de att dagens 18-åringar är idioter?

GÖRAN HÄGG fortsätter i dag sin betygsättning av årets läroböcker i historia. Han hittar en hel del som aldrig borde ha kommit ut ­ men också några helt vettiga böcker. Avslutningsvis har han några förslag: Gör böcker som ser ut som böcker, behandla gymnasister som vuxna ­ och ljug aldrig.

Välkomna till gymnasieskolan igen!

I går tittade vi på de läroböcker i historia som varit med ett tag. I dag ska vi arbeta med de lite nyare.

Mest omfattande är EPOS (Almqvist & Wiksell) av firman Sandberg/Karlsson/Molin/Ohlander. Namnet antyder en trevlig ambition att verkligen BERÄTTA om det förflutna. För dem som läser både A- och B-kurs sätter man sig helt frankt över skolmyndigheternas påbud om att förstöra en god historia och serverar i stället en längre, sammanhängande version. Bra! För dem som är hänvisade till enbart A-kurs levereras en kortversion av samma bok.

Bildmaterialet är utmärkt och i huvudsak från den tid som skildras. Bildtexterna är för en gångs skull både korrekta och välskrivna. Många detaljer är bra. Det är den enda bok på svenska jag någonsin sett som velat förklara hur romerska egennamn fungerar ­ och vad det berättar om samhälle och könsroller. Utrymmet för Sverige och Skandinavien är rätt stort. Avsnitten om mellankrigstidens diktaturer, andra världskriget och förintelsen är vederhäftiga. Kartor och diagram är pedagogiskt klargörande utan att bli larviga.

Sedan kan man alltid ha synpunkter på detaljer. Inte heller denna bok törs ge en sann bild av förhållandena i Amerika före Columbus utan nöjer sig med Spaniens förbrytelser "blodbad vid en religiös fest". Talar man om det människooffrande Mexiko är det egendomligt att framställa det som en spansk specialitet. Man för nationalstaten för långt tillbaka. De exempel från 1500-talet som ges är dåliga. Skottland? Frankrike? De var flerspråkiga ansamlingar av provinser med olika styrelseskick.

Men det är bisaker. Tillsammans med utgående I historiens spegel och nya Perspektiv på historien (se nedan) är EPOS A­B antagligen bäst på marknaden. Den kan bli ännu bättre där kommunen har råd att dessutom satsa på tilläggsböckerna Historiskt arbete 1­2 av samma författare. Det är samlingar av källmaterial med arbetsuppgifter. Särskilt tvåan, avsedd för den längre kursen, når en mycket hög nivå. Till exempel med dokument i den klassiska stridsfrågan om vad "Kalmarunionen" 1397 egentligen innebar. Likaså inläggen i den deprimerande debatten i februari 1939, då studentkåren i Uppsala röstade mot asyl för judiska flyktingar från Nazityskland. Med mera.

Människans vägar 1­2 (Almqvist och Wiksell), vars författare föredrar att vara anonyma, är däremot mest förbryllande. Ska man hitta något försonande att säga om de sladdriga häftena är det att de dels är tryckta som riktiga böcker, inte med flera spalter per sida. Dels att de ger en sammanhängande historia utan att ens som EPOS låtsas bry sig om kursplanerna.

Men där någonstans börjar konstigheterna. Det finns ingen historia före år 476 e Kr! Finland är märkligt frånvarande i alla sammanhang efter 1809 efter att ha spelat en förbluffande stor roll i Sverige-

kapitlen dessförinnan.

Det är en finsk skolbok som översatts! Den har nödtorftigt anpassats till svenska förhållanden genom att finska avsnitt efter 1809 ersatts med hastigt hopskrivna svenska. Antagligen har Finland detaljerade kursplaner enligt vilka forntiden läses i grundskolan, varpå gymnasiet tar vid med medeltiden. Resultatet blir i en svensk skola däremot en absurd kunskapslucka. Möjligen kan det glädja de skolbyråkrater som utarbetat gällande kursplaner just med syftet att förhind-ra sammanhang och djupare förståelse och skapa luckor i tidsmedvetandet. I övrigt är det en gåta hur denna bisarra produkt kunnat lanseras i vårt skolväsende.

Detta trots goda enskildheter vad gäller utvecklingen i Ryssland och andra områden med speciellt intresse för finska medborgare.

När vi ändå är inne på riktigt dåliga böcker är det lika bra att passa på att varna för Läs historia 1­4 (Natur och Kultur) av firman Fallström/Hildingson/Wadner. Förlaget kallar böckerna för "fördjupning". Vilket är exakt motsatsen till vad de är. Även om de har berättande text och rejält utrymme för till exempel antik historia är intrycket förödande infantilt. Efter läsning av några populärhistoriska verk har tre glada amatörer satt sig i sinnet att storögt återberätta sina rön för unga idioter. Hur tror skribenterna egentligen att moderna 18-åringar är funtade? "Tema sjörövare" är knappast rätt för sista ring. Den naivistiska stilen i berättelserna vore förolämpande redan i grundskolan: "Sokrates tycks ta avsked utan saknad. Hans verk är avslutat. Sokrates tömmer giftbägaren. Han försvinner ur livet men inte ur historien." "Tema husdjur" är en komisk höjdare, alldeles frånsett sitt djupt ohistoriska idolporträtt av Gustav Vasa: "Alla djur i våra hus är inte husdjur. Inte flugan som fastnar i smöret, trots att hon kallas husfluga." Och så vidare. Eller grubbla ett tag på den tydligen nödvändiga upplysningen att: "Alla husdjur har vilda föregångare." Avsnitten om kyrka och katolicism närmar sig kränkande av trosfrid.

De många detaljfelen och oklarheterna (Catullus var inte från Venedig, inte Romeo och Julia heller, Lee kapitulerade inte vid Gettysburg, med mera, med mera) blir under sådana omständigheter trots allt av underordnad betydelse.

Synen på kunskap och arbete är sorgligt negativ. För att stryka elever medhårs påstår man att det är naturligt att skjuta upp läsning till kvällen före prov: "På samma sätt gör de flesta studenter, författare, konstnärer och andra yrkesutövare som själva bestämmer över sin arbetstid. De sätter igång när de är piskade att göra det, men inte förr." Det är nästan kriminellt att i en skolbok lura i unga människor att kreativt arbete utförs på det viset. Att döma av bokens hafsiga texter är det tydligt att de klantnissar som åstadkommit dem gör så. Däremot inte Strindberg, det lovar jag.

Efter den bokserien är det ändå en lättnad att få gå över till de senast utkomna eller reviderade böckerna.

Människan genom tiderna (Natur och Kultur) av firman Skrutkowska/Stattin/Westin/Norman är en rätt rejäl bok för A-kursen, den kanske faktarikaste i den genren. B-kursen ska tillgodoses genom individuell läsning av diverse böcker om detaljfrågor. Grundboken är som flera av kollegerna tryckt med flera spalter på varje sida. Här i praktiken rentav trespaltigt. Det möjliggörs genom det bisarra fyrkantiga format som slog igenom i svenska skolböcker på 60-talet.

Annars är det ett matigt och vederhäftigt kompendium med autentiska bilder och bra bildtexter. Spanjorer och illistiga jesuiter ligger som vanligt illa till. Men vi får faktiskt veta att det inte var så kul under aztekernas blodsregim heller. Utrymmet för svensk historia i äldre tid är jämförelsevis stort men förvånande litet då det gäller modern tid.

En tråkig men rejäl historia.

Även om den politiska korrektheten i alla böcker för tillfället börjat svänga ordentligt åt höger klarar man att vara relativt objektiv även inför dagshändelser. Boken går i sin senaste upplaga ända fram till den 11 september och Irakkriget. Bra på sitt sätt. Men med tanke på hur begränsat utrymmet är skulle man kanske önskat att eleverna i stället fått veta ännu mer om till exempel den svenska efterkrigstiden. Det är för att få veta något om det man inte själv har upplevt man läser historia. Borde verkligen Gustav Möller och Gunnar Sträng redan vara glömda gestalter i vår historia?

De olika häftena att arbeta med i B-varianten är av varierande kvalitet och knappast i sig skäl att välja kursen. Konsten i historiens spegel är en bra idé men i praktiken en trist text som torftigt återberättar vad man ser på dåliga reproduktioner av kända konstverk. Europa i krig och fred är lite bättre, men betydligt sämre än det skulle vara med samma fakta instoppade i den egentliga läroboken och omtuggningarna utrensade. Något liknande gäller Svenska folkets vardagsliv, även om den dessutom lyckas bli så tråkig som man ofta blir när man vill visa sig god genom att excellera i elände. Matens historia är roligare läsning, men särskilt matnyttig är den inte. Kommunikation från budbärare till internet innehåller självklarheter man redan mött i grundboken.

Mest allmänintresse har nog den tunna Hur arbetar arkeologen? med sin rätt spännande redogörelse för problem och metoder utifrån utgrävningar på Birka. Men det kan inte hjälpas att man ändå skulle önska att B-kursarna som i EPOS finge ägna sin extra tid åt ett mer sammanhållet och djupgående studium av hela historien.

Den nyaste historieboken för gymnasiet är Perspektiv på historien A (Gleerups) av Hans Nyström och Örjan Nyström. Den ser ut som en bok med enspaltig text och snygga, tidsäkta bilder, ibland rentav lite originellt valda. Det enda störande i den vägen är fåniga rutor med sammanfattningar i slutet av varje kapitel. Varför finns de? För att bespara eleven mödan att läsa texten? För att dumpluggas utantill? Rent pedagogiskt störande är också innehållsfrågor efter varje avsnitt. Trist att behöva se detta föråldrade och fördummande grepp komma tillbaka i denna, den nyaste och kanske bästa av böckerna.

Mycket bra, ja lysande, är avsnitten med "Tips ­ Böcker och filmer" efter varje kapitel. Det är givetvis rätt sätt att få nyfikna elever att gå vidare och lustfyllt fördjupa sig i det förflutna. Till exempel vad gäller romarna via Gladiator, Ben Hur och Kubricks Spartacus men också Flauberts Salammbô, Graves" Jag Claudius och Vibeke Olssons böcker.

Jag har inte hittat några faktafel!

Dessutom är detta den bok som gör minst våld på sanningen genom förtiganden av besvärande fakta. Både vad gäller kolonialismen i till exempel Mexiko (där de gamla vänsteropportuna böckerna ljuger mest) och kriget i Jugoslavien (där de nya högeropportuna fifflar ivrigast) är framställningen föredömligt balanserad.

I senare tid är texten både vad gäller Sverige och världen lovvärt fyllig. Särskilt skildringen av Sverige under 1900-talet inklusive efterkrigstiden är enligt min mening utmärkt. Att det är lite tunt om äldre tider får väl här som annars skyllas på de begränsningar som den idiotiska kursindelningen ger.

En andra aviserad del för B-kursen kommer först senare i år. Låt oss dock hoppas att den aldrig kommer att behövas. Vid en revision av kursplanerna som tar bort den nuvarande hackmaten skulle en utvidgad version av denna bok stå sig mycket bra för en längre kurs.

På tal om sådant. Minns ni att jag inledningsvis talade om att det finns tre kurser att kombinera på olika sätt, för att förhindra helhetsperspektiv på ämnet? Ni har säkert undrat var den tredje, C-kursen, är. Jag också. Faktum är att jag inte hittat en endaste lärobok som vänder sig till den. Kanske för att kursplanen där är så extremt otydlig i förhållande till de övriga. Det är helt enkelt omöjligt att säga vad C-kursen ska innehålla. Det talas lite om källkritik, men det gör det ju i de övriga också! Därför finns inga böcker. Kursen förekommer knappast i skolverkligheten, och höga vederbörande har på detta fiffiga sätt faktiskt lyckats avskaffa en rejäl del av det förhatliga studiet av det förflutna!

Men möjligen är dessa problem snart historia. Det ryktas som sagt att kursplanerna ska ändras och historia läsas av alla. Därvid hoppas vi att det också blir möjligt för dem som valt längre varianter att läsa en sammanhållen kronologisk kurs.

Till slut kan man väl vädja till dem som skapar de nya böcker som då behövs att tänka på att:

Gör böcker som ser ut som böcker! När köpte ni själva senast en bok som var kvadratisk som en tv-ruta och med texten sönderhuggen med "faktarutor", sammanfattningar och idiotiska innehållsfrågor?

Gymnasister är i princip vuxna och bör behandlas som sådana.

Det är inte tillåtet att ljuga i aldrig så vällovligt syfte. Oftast slår det dessutom tillbaka på det vällovliga syftet.

Utrymmet för svensk historia borde ökas kraftigt. Inte minst för de nya svenskarnas skull, så att de kan komma i kapp. Även de senaste decenniernas svenska historia måste få större utrymme, för att de som inte var med ska kunna förstå dagsdebatten. Är det rimligt att Gunnar Sträng är struken ur historien?

Sedan är det förstås ett växande problem att hur bra böcker vi än får, så är det ingen nytta med det i de kortsynta kommuner som valt att handikappa sina ungdomar för all framtid och kraftigt dragit ned på inköpen av läroböcker.

Men det är en annan historia.

Göran Hägg

Share this post


Link to post
Share on other sites

"Eleven använder frekventa epokbegrepp och andra centrala historiska begrepp." (Godkänd.) "Eleven visar med hjälp av centrala begrepp på förändringar i den historiska processen." (Väl godkänd.) "Eleven utgår från centrala historiska begrepp för att klarlägga förutsättningar och drivkrafter för människor och samhällen." (Mycket väl godkänd.)

Det är inte konstigt att betygsinflation och orättvisor tycks ha uppkommit. Med stöd i kursplanen skulle man antagligen helt kunna ställa in undervisningen och utifrån betygskriterierna köpa sig elevernas samtycke genom att ge alla "mycket väl godkänd". Jag vägrar dock tro på rykten man ibland hör om att sådant förekommer.

Vill man tänka positivt kan man väl i stället se det som att den kunnige och ansvarskännande läraren ostörd av kursplanens snömos kan göra sin verksamhet hur bra som helst. Med hjälp av bra läroböcker.

I en tidigare diskussion då jag beskrev den svenska skolan så tog jag upp vår brist på stöd från Skolverket då det gäller den nationella kursplanen. Jag skrev bl.a. "Den nationella kursplanen beskriver bara i generella termer innehållet i varje kurs. Varje gymnasium måste göra och vara i stånd att presentera sin egen tolkning av den nationella kursplanen i varje ämne (och varje kurs). Det finns inget formellt hinder för en lärare att fokusera på en aspekt av historien, t.ex. feminism, Gustav II Adolf etc... så länge som läraren har gjort eleven uppmärksam på de generella epokerna i den historiska utvecklingen." Mitt önskemål som jag uttryckte vid detta tillfälle var en övergripande kursplan som pekar ut - rent praktiskt - vad som förväntas av läraren, vad han/hon skall gå igenom (och vilka kunskaper eleverna förväntas ha efter avslutad kurs). Reaktionen från några av våra engelska kollegor var en viss förvåning. De uttalade sig istället positivt om de möjligheter en sådan här flexibel kursplan har. Jag vidhåller det jag skrivit ovan, men samtidigt så förstår jag de kommentarer jag fick. Om vi anser oss ha en relativt god historisk kunskap, om vi inte känner oss hämmade av haldåliga böcker utan har insett att eget material och nya medier (som olika webbsiter) väl kan täcka en historiekurs så kanske vi utvecklas bättre tillsammans med våra elever än en rigid äldre kursplan som låser fast oss vid förutbestämda epoker och händelser. En tanke att beakta tycker jag...

Dessutom så underkänner jag inte den svenska lärarkåren på det sätt som Göran Hägg gör. Det finns en mängd duktiga och mycket ansvarstagande lärare som mycket väl kan bedöma elevers kunskaper. Hans bild av betygsinflation och orättvisor och den mycket fula anspelningen på köpta betyg är inte sann. Vad Hägg ej tycks känna till är det faktum att det pågår en ständig dialog mellan elever och lärare på de flesta skolor - inom de flesta ämnen, även historieämnet. I klasserna så har lärare och elever (och i flera fall deras föräldrar) ständiga utvecklingssamtal, samtal om elevernas egen ambition och förväntat resultat i ämnet, mittkursredovisningar, slutbetygssamtal och slutligen kursutvärderingar. Visst är våra betygskriterier luddigt skrivna, men den proffesionalitet som många lärare besitter borgar för en korrekt bedömning av våra elever. När vi inom vårat historiekollegium diskuterar betyg så är det mycket ovanligt att vi skiljer oss åt i bedömningen av gemensamma elever. Jag förstår att Hägg mest är ute efter att skapa debatt, men hans angrepp på den svenska historielärarkåren är djupt orättvis och dessutom osann!!! :rolleyes:

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag läser och läser de senaste två inlägg och då och då lyfter på blicken så att den fångar den hyllrad med läroböcker som finns litte snett till vänster ovanför min dataskärm, för att få en tankepaus. Sedan återvänder jag till texten för att ta del av nästa avsnitt.

Vad skulle man vilja tillägga? Vad skulle man vilja bejaka eller ifrågasätta?

Här har jag satt igång en debatt om läroböcker i ämnet historia (idén kom från Anders) främst med tanke på att skapa en debatt kring frågeställningen: vad vill vi, historialärare ha och vad vill vi inte ha? Dvs. hur borde våra läroböcker se ut betraktad från användarnivån. Dvs, vad vill jag (som enskilt lärare) använda mig av samt vad vill jag att mina elever ska ha till sin hjälp då de lär sig historia. I stället utökas denna frågeställning med intressant genomgång av historia läroböcker skrivet av Göran Hägg och publicerat nyligen i en kvällstidning ( det var jag som bad Kjell om publiceringen och jag har inte ångrat mig) samt ett genmäle från Anders. Jag skulle dock ändå vilja backa några steg tillbaka. Debatten borde inte handla om fakta fel, opedagogiskt ställda instuderingsfrågor, töntiga meningar eller gammaldagsillustrationer i den eller den lärobok. Inte heller borde debatten handla om betygskriterierna och hur dessa eventuellt kan tänkas tillämpas ........

Debatten borde väl i sin enkelhet handla om vilket innehåll läroboken i Historia A resp. Historia B resp. Historia C ska ha. Alltså vad vi lärare i ämnet historia tycker borde ingå i respektive kurser eftersom detta är centralt vad gäller kunskaperna på gymnasienivå i ämnet historia.

Om vi å andra sidan är nöjda med innehåll i de läroböckerna vi använder oss av idag kan vi väl tystna ty denna debatt kan då betraktas som avslutat.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Som Dalibor mycket riktigt påpekade - det var jag som väckte frågan; Då det gäller läroböcker i historia så är detta ett annat kapitel. Jag inbillar mig att vi inte skulle sitta och skapa så mycket eget material om det fanns goda läroböcker... samtidigt är jag medveten att varje lärobok är en kompromiss och en strid mot ett allt för litet sidantal. Det är förmodligen omöjligt att skriva en lärobok i historia som flertalet skulle bli nöjda med - eller? Det sista påståendet/frågan skulle också vara intressant att ta upp till debatt - Går det att skapa en bra lärobok i historia?

Jag vidhåller det som står ovan. Jag tror det är omöjligt att skapa en bra heltäckande lärobok i Historia. Med tanke på att sidantalet ej kan bli för stort så blir varje avsnitt en ständig kompromiss, med allt mindre substans. Det finns naturligtvis undantag från denna regel, men de är få. Jag tror att den heltäckande historieboken kommer att försvinna. Vi kommer istället att få böcker som kommer fördjupa sig i Historiska Problem. När det gäller förslaget att införa en 50-poängs kärnämneskurs i Historia så kommer ytterligare svårigheter att uppstå för våra läromedelsförlag och läromedelsförfattare. Kanske en lärobok som koncentrerar sig på de senaste århundrandet kommer bli en lösning... annars som jag skrev ovan så tror jag att vi kommer få allt fler "fördjupningsböcker".

Edited by Anders

Share this post


Link to post
Share on other sites
Jag inbillar mig att vi inte skulle sitta och skapa så mycket eget material om det fanns goda läroböcker...

Jag tror att den heltäckande historieboken kommer att försvinna. Vi kommer istället att få böcker som kommer fördjupa sig i Historiska Problem.

Jag har en lite mera skeptisk inställning till att alla (eller bara de driftigaste?) ska efter att ha fått en dyr lärobok i klassupplaga omedelbart sätta igång och skapa sin egen ”lärobok”.

Här sitter ju ett pedagogisk kollektiv och skriver på för glatta livet på något som jag som lärare skrynklar näsan över och förkastar. För att i nästa ögonblick sätta igång själv med min egen produktion. Är detta beteende överhuvudtaget vettigt?

Borde inte jag, mannen på fältet använda min tid effektivare? Genom att ta hand om mina elever på ett personligt sätt t.ex.? Ty vad blir skolan bättre av: att jag producerar läromedel p.g.a. att de centrala ansträngningar har misslyckats eller genom att jag lägger min själ i de personliga pedagogiska möten som är så viktiga för elevernas kunskapsinhämtning? Eller tycker någon att vi har tid idag med båda sakerna samtidigt?

Ja, idén med fördjupningsböckerna är inte dum.

Edited by Dalibor Svoboda

Share this post


Link to post
Share on other sites
Borde inte jag, mannen på fältet använda min tid effektivare? Genom att ta hand om mina elever på ett personligt sätt t.ex.? Ty vad blir skolan bättre av: att jag producerar läromedel p.g.a. att de centrala ansträngningar har misslyckats eller genom jag lägger min själ i de personliga pedagogiska möten som är så viktiga för elevernas kunskaps inhämtning? Eller tycker någon att vi har idag tid med båda sakerna samtidigt?

När jag en gång i tiden bestämde mig för läraryrket så var det ett medvetet val. Det var flera saker som lockade, mitt eget intresse för historia, det ständiga mötet med människor och den kreativa sidan; dvs. möjligheten att finna och arbeta med en mängd olika material - från vanliga lärobokstexter till dagens idéer om datorbaserad inlärning. För mig har det aldrig funnits antingen det ena eller det andra. Jag håller med Dalibor om att det är mycket tidsödande att skapa eget material, men samtidigt så är det viktigt. Här får jag möjligheter att reflektera över vilka delar jag skall använda, på vilket sätt jag skall använda dem och vilken grupp detta material passar - det är genom denna kreativa process som jag gör mina pedagogiska överväganden. Så svaret på din sista fråga är "båda sakerna samtidigt".

Jag har talat med några läroboksförfattare och det har bl.a. varit deras frustration jag hänvisat till då jag skrev att

"det är omöjligt att skapa en bra heltäckande lärobok i Historia. Med tanke på att sidantalet ej kan bli för stort så blir varje avsnitt en ständig kompromiss, med allt mindre substans."
Samtidigt så är det viktigt att försöka skapa material som försöker visa epoker, förändringar över tid, osv... Dock tror jag att den annonserade nya kärnämneskursen i Historia A - 50 poäng kommer bidra med ytterligare problem då det gäller läroboksförfattandet.

Share this post


Link to post
Share on other sites
När jag en gång i tiden bestämde mig för läraryrket så var det ett medvetet val. Det var flera saker som lockade, mitt eget intresse för historia, det ständiga mötet med människor och den kreativa sidan; dvs. möjligheten att finna och arbeta med en mängd olika material - från vanliga lärobokstexter till dagens idéer om datorbaserad inlärning. För mig har det aldrig funnits antingen det ena eller det andra. Jag håller med Dalibor om att det är mycket tidsödande att skapa eget material, men samtidigt så är det viktigt.

Jag lyfter på hatten för dig Anders och även för ditt sätt att arbeta.

Men är detta den väg vi andra också ska ta? Är detta " den optimala vägen" att vandra med tanke på de resurser som har centralt satsats på t.ex. läromedelsböckerna? Är det detta sättet vi alla andra ska använda oss av för att få bukt med otillräckliga och illa disponerade läroböcker i ämnet historia?

Sitta på kvällar och helger och tillverka de själva? Tänk efter.

Edited by Dalibor Svoboda

Share this post


Link to post
Share on other sites
Är detta " den optimala vägen" att vandra med tanke på de resurser som har centralt satsats på t.ex. läromedelsböckerna? Är det detta sättet vi alla andra ska använda oss av för att få bukt med otillräckliga och illa disponerade läroböcker i ämnet historia?

Bara ett förtydligande - jag/vi använder läroböcker i historia - i samtliga klasser på Hvitfeldtska. Dock är det så att det material som skapas vid sidan av blir allt viktigare då läromedlen ej räcker till. Jag tänkte att det var bäst att förtydliga detta så att du ej tror att vi avskaffat läroboken.

Att arbeta allt mindre med läroböcker och mer med eget material är mycket individuellt. Jag förordar inte mitt arbetssätt. Rättare sagt - jag skulle aldrig tvinga någon att arbeta på detta sätt, men jag ville visa min erfarenhet av detta sätt att arbeta. Det är tidsödande, men samtidigt så ger det väldigt mycket. För min del så innebär det en ständig prövning av material till den grupp jag har framför mig. Det är mitt sätt att närma mig pedagogiken (och metodiken).

Efter ett visst antal år i "branschen" så har man utarbetat ett material som man kan använda som en grundstomme - dock krävs en ständig översyn eftersom nya idéer och nya forskningsresultat ständigt dyker upp.

Vad menar du med "med de resurser som har centralt satsats på t.ex. läromedelsböckerna". Är det de pengar som av skolan använts för att köpa in läromedlen eller är det de resurser som våra läromedelsförlag står för?

Share this post


Link to post
Share on other sites
Vad menar du med "med de resurser som har centralt satsats på t.ex. läromedelsböckerna". Är det de pengar som av skolan använts för att köpa in läromedlen eller är det de resurser som våra läromedelsförlag står för?

Alltihop. Allt som satsas för att vi ska ha en bra grund att genomföra undervisningen i form av läroböcker och bredvidläsningsböcker och diabilder etc.

Allt detta som vi (ofta?, ibland?) rynkar på näsan åt för att sedan sätta igång med vår egen tillverkning ........

Edited by Dalibor Svoboda

Share this post


Link to post
Share on other sites
Allt som satsas för att vi ska ha en bra grund att genomföra undervisningen i form av läroböcker och bredvidläsningsböcker och diabilder etc.

Allt detta som vi (ofta?, ibland?) rynkar på näsan åt för att sedan sätta igång med vår egen tillverkning ........

Du har en stark tilltro till dessa läromedel, men du rynkar på näsan åt de som skapar eget material. Kanske är det så att en del av de författare du stöder just påbörjade sitt läromedelsskapande som kritiker av de läroböcker som ditills stått till buds...

Naturligtvis finns det läroböcker som täcker ett visst basbehov, men en hel del saknas. Jag rynkar inte på näsan åt de författare som försöker skapa material, men jag tar mig friheten att utveckla egna hjälpmedel. Det är nödvändigt att skapa material för mina klassers behov, för mitt sätt att undervisa - det är en självklar frihet som vi lärare har. Låt mig vända på din fråga - hur skulle det se ut om vi inte utnyttjade vår kreativitet och försökte komplettera de tryckta läromedlen med eget material?

Share this post


Link to post
Share on other sites
Du har en stark tilltro till dessa läromedel, men du rynkar på näsan åt de som skapar eget material. Kanske är det så att en del av de författare du stöder just påbörjade sitt läromedelsskapande som kritiker av de läroböcker som ditills stått till buds...

  Naturligtvis finns det läroböcker som täcker ett visst basbehov, men en hel del saknas. Jag rynkar inte på näsan åt de författare som försöker skapa material, men jag tar mig friheten att utveckla egna hjälpmedel. Det är nödvändigt att skapa material för mina klassers behov, för mitt sätt att undervisa - det är en självklar frihet som vi lärare har. Låt mig vända på din fråga - hur skulle det se ut om vi inte utnyttjade vår kreativitet och försökte komplettera de tryckta läromedlen med eget material?

Jag gör faktiskt varken det ena eller det andra. Handlar inte ditt inlägg om missförstånd?

Jag gör detta: är missnöjd med den lärobok jag har fått att använda mig av. Missnöjd med de läroböcker jag har prövat som alternativ. Och rynkat på näsan ganska länge nu samt undrat över hur läroböcker i historia skulle kunna göras bättre. Därav denna debatt.

Ett av förslagen under denna diskussion var att tillverka lärohjälpmedel själv. I varierande omfattning gör vi väl alla detta. Inte kanske direkt läroböcker men diverse stenciler med sammanfattningar, förklaringar, bättre beskrivningar där sådan saknas etc. Där i ligger väl vårt kreativitet och en del av tjusningen med vårt arbete. Jag rynkar inte på näsan åt detta heller.

Men frågan gäller om alla (eller många? eller de som orkar?) ska ge sig ut och börja konstant tillverka sina egna läromedel? Efter att redan en ansenlig mängd med resurser har satsat centralt (från läromedelsförlag, från staten, från kommuner) på detta?

Jag tycker inte det. Och jag tvivlar på att eleverna skulle bli betjänta av detta.

Edited by Dalibor Svoboda

Share this post


Link to post
Share on other sites
Ett av förslagen under denna diskussion var att tillverka lärohjälpmedel själv. I varierande omfattning gör vi väl alla detta. Inte kanske direkt direkt läroböcker men diverse stenciler med sammanfattningar, förklaringar, bättre beskrivningar där sådan saknas etc. Där i ligger väl var kreativitet och en del av tjusningen med vårt arbete.

Här är vi helt överens! I mina två sista inlägg så var det precis detta som jag försökte säga;

Bara ett förtydligande - jag/vi använder läroböcker i historia - i samtliga klasser på Hvitfeldtska. Dock är det så att det material som skapas vid sidan av blir allt viktigare då läromedlen ej räcker till. Jag tänkte att det var bäst att förtydliga detta så att du ej tror att vi avskaffat läroboken.
Naturligtvis finns det läroböcker som täcker ett visst basbehov, men en hel del saknas. Jag rynkar inte på näsan åt de författare som försöker skapa material, men jag tar mig friheten att utveckla egna hjälpmedel.

När du fortsatte att diskutera den oerhört centrala roll läroboken borde ha(?) och inte visade någon förståelse för den egna kreativiteten utan framställde den som ett undantag

Jag lyfter på hatten för dig Anders och även för ditt sätt att arbeta. Men är detta den väg vi andra också ska ta?
så fortsatte jag denna debatt. Efter ditt sista inlägg så blir väl frågan nu istället - hur mycket material tillverkar vi själva/skall vi tillverka själva? och vad är det som saknas i våra läroböcker? Tidigare i denna debatt så gav jag en liten idé om hur jag tror att framtidens läroböcker i Historia kommer att se ut;
Jag tror att den heltäckande historieboken kommer att försvinna. Vi kommer istället att få böcker som kommer fördjupa sig i Historiska Problem. När det gäller förslaget att införa en 50-poängs kärnämneskurs i Historia så kommer ytterligare svårigheter att uppstå för våra läromedelsförlag och läromedelsförfattare. Kanske en lärobok som koncentrerar sig på de senaste århundrandet kommer bli en lösning... annars som jag skrev ovan så tror jag att vi kommer få allt fler "fördjupningsböcker".
Är denna utveckling bra? Kommer det att gynna våra historielärare? Edited by Anders

Share this post


Link to post
Share on other sites

Please sign in to comment

You will be able to leave a comment after signing in



Sign In Now
Sign in to follow this  

×